Det är fredag, första maj och dessutom en ledig dag för de flesta av oss. Oavsett om du är ute och stöttar arbetarrörelsen, ligger däckad efter valborgsfirandet eller bara tar det lugnt önskar vi en god helg.

Med en dags extra ledighet är möjligheten stor att klämma in lite extra speltimmar, och det tänker minsann vi göra. Som sig bör har vi fullt upp på redaktionen, och nedan ska du få läsa om våra spelplaner.

Digixart är studion som ligger bakom en del spelbara upplevelser som lutar en bit åt det udda hållet, fast med tydliga budskap. Dels 11-11: Memories Retold (8/10) där vi fick en inblick av krigets hemskheter i början av 1900-talet. Dels i de båda titlarna i Road 96-serien, där politiskt radikala ungdomar krävde revolution i det fiktiva landet Petria.

Nu har studion satt sikte på världens undergång. I Tides of Tomorrow spelar jag en människofigur som i framtiden vaknar till liv i ett hav fyllt av plast. Det visar sig att jag är en så kallad Tidewalker – en ras från förr i tiden, eller nutid egentligen, då berättelsen utspelar sig i framtiden. Världen har svämmat över, haven är fyllt av plast och människorna har i princip dött ut. Ett fåtal hundratusental lever kvar i något som liknar skärselden.

Under min barndom tittade jag ofta på äldre, tecknade tv-program där all animation ritades för hand. Privatdetektiven Dick Tracy var en personlig favorit eftersom han bar fedora och en häftig trenchcoat, fast även för att han gjorde livet surt för skurkar i en amerikansk storstad.

Mouse: P.I. for Hire är till synes en återblick till just 1930-talets storstadsmiljö, fast i en liknande stil från nämnda decenniums svartvita Musse Pigg-serier. Jag kan inte låta bli att dra en liknelse till Dick Tracy och Humphrey Bogarts film noir-rullar, då detta spel fångar in det autentiska inom scenografi och atmosfär från de källor jag nämnt.

Känslan av stress och att ha för mycket att göra är troligtvis något som drabbar de flesta av oss i det moderna samhället. Arbeten och uppgifter behöver utföras, barn ska hämtas, räkningar måste betalas och så vidare. Det blir lätt att tiden känns knapp, och man önskar att man hade medlen att hinna med allting utan att stressa. I Causal Loop hittar rymdfararen Bale något som kan lösa den sortens problem, men det är knappast ämnat för triviala vardagssituationer, utan något betydligt mer komplicerat.

Efter att ha hittat en utomjordisk maskin på en främmande måne separeras Bale och hans kollega Jen när maskinen plötsligt aktiveras. Bale genomsyras av en okänd kraft, och när han vaknar upp har tid och rum blivit en enda röra. Med Jen försvunnen tvingas Bale samarbeta desto mer med den artificiella intelligensen Walter, och tillsammans behöver de utforska resterna av månens civilisation. Målet är att hitta Jen och komma därifrån, men snart visar det sig att flera aktörer vill lägga sig i utfallet. Bale har nämligen fått kraften att skapa fysiska ”ekon” av sig själv, en förmåga som ger upphov till möjligheter, men även faror.

Under det tidiga 00-talet var Capcom ett företag fyllt av experimentlust. Projektet ”Capcom Five” (som i slutänden mynnade ut i fyra titlar istället för fem) bjöd på spel som Resident Evil 4, Killer7, Viewtiful Joe och P.N 03, alla inledningsvis exklusiva för Nintendo Gamecube. Det var radikalt annorlunda titlar som vågade göra nya saker och som inte helt sällan byggde på unika idéer och vågade konstruera spel kring nyskapande spelmekanik och sedan låta resten följa efter.

Varför drar jag denna korta historielektion nu, nästan 25 år senare? Jo, för att Pragmata är det närmaste jag kommit till samma känsla som jag fick av Capcom Five-spelen när jag var tonåring. Pragmata ser till ytan ut att vara ännu en tredjepersonsskjutare som utspelas i rymden, men det är så mycket mer än så. Här har Capcoms utvecklare kombinerat skjutandet med ett inledningsvis enkelt hacking-minispel och de har valt att bygga hela upplevelsen kring denna mekanik.

Och resultatet är faktiskt snudd på lika bra som spelen jag nämnde tidigare.