Recension: Directive 8020 [PS5]

The Dark Pictures-serien är en skräckantologi där spelarens val formar handlingen. Tidigare delar har bland annat utspelat sig ombord på ett hemsökt fartyg, i djupa grottor i Mellanöstern och i en övergiven småstad. Med detta femte spel, Directive 8020, har spelskaparna Supermassive Games riktat siktet mot yttre rymden.

Besättningen i rymdskytteln Cassiopeia har färdats i fyra år för att undersöka en avlägsen planet, när skeppet plötsligt träffas av en meteorit. Det visar sig dessutom att meteoriten bär på något mystiskt som sprider skräck ombord, vilket leder till att besättningen måste försöka samarbeta för överlevnad mot en okänd fara

Likt föregångarna har Directive 8020 flera huvudkaraktärer, där varje enskild person blir spelbar ju längre fram handlingen fortskrider. Varje person har särskilda egenskaper som stärks eller försämras beroende på vilka svar hen ger vid en konversation. Röstskådespelarna utmärker sig överlag på den postiva fronten och känns mer trovärdiga ju längre in i spelet jag tar mig, och ju mer jag lär känna dem. Karaktärsutvecklingen sker även genom utväxling av meddelanden när jag utforskar det skräckinjagande fartyget, och det ger både intressanta konversationer och bakgrundsinformation.

Directive 8020 är ett stämningsfullt skräckspel med mörka korridorer, med välplacerade ljuskällor som ger en tung atmosfär. Med dess klaustrofobiska scenografi får jag vibbar av Ridley Scotts Alien emellanåt, likaså paranoian från John Carpenters The Thing. Tidigare The Dark Pictures-spel har välgjorda ansiktsanimationer och på denna front anser jag att Directive 8020 tar ytterligare steg framåt. Det är utan tvekan snyggast hittills i serien, vilket bidrar till stämningsbyggandet.

Termen konsekvenser är ett av ledorden i många av Supermassive Games verk. I Directive 8020 spelar de olika valmöjligheterna en avgörande roll och jag tycker att konsekvenserna blir mer meningsfulla än vad de tidigare har varit i antologiserien. Det klassiska spelläget från tidigare delar, där jag får leva med de potentiellt dödliga konsekvenserna, finns fortfarande kvar, men det finns nu ytterligare alternativ. I det andra spelläget kan jag spola tillbaka ett avgörande stycke för att välja ett annat alternativ och justera berättelsen något, vilket är en intressant detalj. Precis som tidigare går det att spela med flera spelare, där varje deltagare får ta sig an en särskild besättningsperson under speltiden.

Cassiopeia har fullt av samlarobjekt ombord. Det är allt från videoinspelningar till digitala tidskrifter, med intressant information om alla ombord. Om jag har missat något under genomspelningen kan jag återvända till det spelbara stycket för en ny möjlighet att hitta den väl dolda samlarprylen, vilket alltid är välkommet för den som vill få ut maximat från spelupplevelsen.

Jämfört med antologins tidigare delar överträffar Directive 8020 dem alla, med dess förmåga att greppa tag i mig som spelare och bibehålla spänningen hela vägen till slutet. När jag tror att jag har börjat greppa vad som pågår vrider plötsligt spelet om storyn och situationen blir mer komplicerad, på bästa möjliga vis.. Jag tycker att valmöjligheterna i detta femte spel är mycket mer avgörande och ger verkligen mersmak för framtiden.