Recension: NTE: Neverness to Everness [PS5]

I en tid där många spelstudior kämpar för att få budgeten att gå ihop tycks det finnas oändligt med pengar till de utvecklare som fokuserar på så kallade gacha-spel. Dessa spel kännetecknas av att de i de flesta fall är kostnadsfria att starta upp, men finansieras av en rad olika former av mikrotransaktioner. Dessa kan vara allt från kosmetiska till genvägar runt repetitiva spelmekaniker, och det är ofta här jag har fastnat i de spel jag har provat tidigare.

Neverness to Everness fångade dock ursprungligen mitt intresse genom det intressanta upplägget, där den fiktiva staden Hethereau på daglig basis hanterar övernaturliga fenomen och föremål. Dessa har olika nivåer av påverkan på omgivningen, och för att hålla befolkningen på trygga sidan finns det en organisation som försöker hålla reda på de mer farofyllda varianterna. Det påminner lite om hur FBC håller koll på ”objects of power” i Control (9/10), fast med otroligt mycket mer anime.

Du antar rollen som en så kallad ”appraiser” hos en grupp som jagar dessa övernaturliga föremål, en roll som är viktig då du har en stark koppling till den resonans som föremålen har. Det innebär att du har enklare att upptäcka dem och oskadliggöra eventuell fara för allmänheten, men det förklaras inte riktigt varför du har dessa förmågor. Den klassiska minnesförlusten spelar förstås in här, och fungerar ännu en gång som ett verktyg för att driva vidare berättelsen.

Själva spelet skildras i en öppen stadsmiljö, vilket har lett till att många har jämfört det med Grand Theft Auto-serien, men jag tycker att det är en kraftigt missvisande jämförelse. Jag ser desto fler likheter med Like a Dragon-serien, mycket för att flera av uppdragen har upplägg som påminner om sidoberättelserna i dessa spel. Den bitvis lättsamma stämningen och den stora omväxlingen i tema och tempo känns betydligt mer inspirerat av dessa verk, även om manuset inte riktigt håller samma klass i de flesta fall.

Som vanligt i den här typen av spel finns det även en form av friktion som bromsar din framfart i berättelsen, och det handlar mycket om att skapa vanor hos spelaren att spela varje dag. Det finns därför en daglig flaskhals för många saker som gör att du inte kan få belöningar från vissa aktiviteter, om du inte väljer att betala dig förbi gränserna förstås.

Jag upplever dock att Neverness to Everness är relativt bra på att hantera dessa mekaniker, och det tog närmare 30 speltimmar innan jag började märka att uppgraderingsmaterialet började sina. Jag kan få mer genom att upprepa aktiviteter och bossfajter, men eftersom det finns en daglig spärr på dessa tar det lite längre tid att nå framsteg.

Även huvudberättelsen ligger bakom dessa barriärer, på sätt och vis, eftersom jag efter ett tag måste uppnå en viss Hunter level för att kunna ta nya uppdrag. Denna nivå skiljer sig från karaktärsnivån och är något som baseras på allehanda aktiviteter och sidouppdrag också. Ovanpå detta finns det separata nivåer på alla former av utrustning också, så det är otroligt mycket att hålla reda på när du ska stärka dina karaktärer. Alla olika nivåer kräver dessutom olika former av uppgraderingsmaterial, och med tanke på hur plottriga menyerna är kan jag säga att det var en lång process att förstå hur allting hänger ihop.

När jag ändå är inne på menyerna vill jag nog påstå att dessa är en av spelets största svagheter, och det är huvudsakligen för att de är designade för mobiler. Det är till en början en plåga att försöka navigera menyer, sektioner och undersektioner med en handkontroll, och det underlättar inte att en del sektioner lider av buggar som gör att jag inte kan nå vissa menyval. Jag känner fortfarande inte mig hemma i allting och får fortfarande tänka efter hur jag når vissa delar, och det är kanske inte optimalt.

Men trots att spelet har flertalet tydliga kantigheter och de sedvanliga problemen med betalväggar och sunkigt sexualiserade karaktärer finns det ändå något som håller mig kvar i världen. Det finns otroligt mycket kreativitet i uppdragsdesignen, och en omväxling som förvånar mig gång på gång. Striderna är relativt enformiga men vägs upp av bossdesignen i flera av huvuduppdragen. Det är inte ett spel med väldigt mycket djup, men det finns en bredd och inte minst en charm i det som skildras. Jag vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet, och ibland kan det vara tillräckligt som krydda när jag loggar in och bockar av mina dagliga uppdrag.