Recension: Causal Loop [PS5]

Känslan av stress och att ha för mycket att göra är troligtvis något som drabbar de flesta av oss i det moderna samhället. Arbeten och uppgifter behöver utföras, barn ska hämtas, räkningar måste betalas och så vidare. Det blir lätt att tiden känns knapp, och man önskar att man hade medlen att hinna med allting utan att stressa. I Causal Loop hittar rymdfararen Bale något som kan lösa den sortens problem, men det är knappast ämnat för triviala vardagssituationer, utan något betydligt mer komplicerat.

Efter att ha hittat en utomjordisk maskin på en främmande måne separeras Bale och hans kollega Jen när maskinen plötsligt aktiveras. Bale genomsyras av en okänd kraft, och när han vaknar upp har tid och rum blivit en enda röra. Med Jen försvunnen tvingas Bale samarbeta desto mer med den artificiella intelligensen Walter, och tillsammans behöver de utforska resterna av månens civilisation. Målet är att hitta Jen och komma därifrån, men snart visar det sig att flera aktörer vill lägga sig i utfallet. Bale har nämligen fått kraften att skapa fysiska ”ekon” av sig själv, en förmåga som ger upphov till möjligheter, men även faror.

Månen är något av en testplats för den maskin gruppen hittat, och den är fylld med kluriga pussel som utgör spelets kärna. Apparater, broar, barriärer och dörrar behöver aktiveras för att jag ska ta mig vidare, och ibland flera på en gång. För att lyckas behöver jag skapa kopior av Bale, planera vilken kopia som ska göra vad och när. Men det blir mer komplicerat än så. Det finns förhållningsregler att följa, och det är oftast dem som verkligen skruvar till det hela. Exempelvis får kopiorna inte korsa varandras färdväg, deras ”livslängd” är begränsad och de kan inte färdas genom vissa portar.

Många av pusslen går därför ut på att göra saker i rätt ordning och på rätt sätt. Först och främst behöver jag utforska varje aktuell yta för att se vad det finns för inslag att jobba med. Dessa områden kan vara förhållandevis stora, och det tar en stund att få sig en överblick. De flesta apparater jag kan interagera med har markeringar som matchar deras ”partners”, vilket gör det skapligt lätt att para ihop dörrar med rätt spak, energikällor med rätt barriär och så vidare. I vissa fall behöver jag förbereda för klonerna genom att låsa upp rätt vägar och sätta igång (eller stänga av) saker. Till en början har jag bara en kopia till mitt förfogande, men ju längre in jag kommer, desto fler kan jag skapa, och desto mer krävande blir pusslen.

Spelets handling är spännande, och röstskådespelarna gör ett utmärkt jobb i att ge karaktärerna djup. Däremot har man valt att göra Bale, Jen och de andra väldigt anonyma, och hjälmar med blanka visir hindrar mig från att verkligen få en relation till dem. Likaså presenteras bakgrunden till deras månresa ganska blygsamt, och mycket av berättandet sker genom artifakter och kopiors kvarlämningar. Dessa går att hitta lite här och var under spelets gång, och jag får en snutt fakta genom att läsa av dem med min scanner. Upplägget funkar, men det hade kunnat göras lite mer involverande.

Sett till svårighetsgrad och förlopp öppnar spelet upp med en ganska bred introduktion, och sen tillkommer det inte jättemycket under dess gång. Det blir blygsamt med nya inslag, och de mer avancerade nivåerna bygger snarare på större omfattning än nya element. Det kluriga koncept som upplevelsen grundar sig i håller ett bra tag, men nog blir det aningen enformigt framåt slutet. Resultatet är ett spel vars design och upplägg får det att hamna i facket mellan titlar som Portal och Returnal (10/10). Utvecklarna leker med tid och rum på ett fantasifullt sätt, och trots att det blir lite mycket av samma är det en underhållande resa.