Recension: Mouse: P.I. for Hire [PS5]

Under min barndom tittade jag ofta på äldre, tecknade tv-program där all animation ritades för hand. Privatdetektiven Dick Tracy var en personlig favorit eftersom han bar fedora och en häftig trenchcoat, fast även för att han gjorde livet surt för skurkar i en amerikansk storstad.

Mouse: P.I. for Hire är till synes en återblick till just 1930-talets storstadsmiljö, fast i en liknande stil från nämnda decenniums svartvita Musse Pigg-serier. Jag kan inte låta bli att dra en liknelse till Dick Tracy och Humphrey Bogarts film noir-rullar, då detta spel fångar in det autentiska inom scenografi och atmosfär från de källor jag nämnt.

Spelets protagonist heter Jack Pepper, en före detta krigshjälte och numera privatdetektiv i storstaden Mouseburg. Han och alla stadsbor är tecknade möss med en stark likhet av Musse Piggs klassiska Steamboat Willie, åtminstone visuellt. Allt annat är långt ifrån det genuint barnvänliga som Disney står för.

Mouse: P.I. for Hire är en förstapersonsskjutare med tydliga likheter med Doom. Pepper beväpnar sig med exempelvis pistoler, hagelgevär, en massiv kanon och en motorsåg för att oskadliggöra sina fiender som står i vägen mellan honom och rättvisan. Trots den svartvita färgpaletten är spelet en ren uppvisning av blodigt grafiskt våld, då lemmar avlägsnas av avfyrade skott. Ett praktexempel är hjärnskrynklaren, vars radiovågor får fienders huvuden att explodera likt en scen i filmen Scanners. Det är också lite lustigt när en fiende blir en askhög med tecknade ögon efter att han sprängts eller brunnit upp.

Jag kan byta mellan två olika puffror eller välja ett specifikt vapen i vapenhjulet, men ibland råkar jag välja fel fastän markeringen pekat på rätt val. Kontrollen fungerar utöver detta mestadels bra, men jag tycker att Pepper förflyttar sig lite för fort. Det leder flera gånger till situationer där jag råkar springa in i väggar eller falla ned från en ansats.

Pepper kan också dyrka upp hänglås eller kassaskåp med sin svans i ett minispel likt mobilspelet Snake, där svansen ska trycka in cylindrar och hitta utgången för att låsa upp. Vissa lås är tidsbegränsade eller har ett begränsat antal drag, och gör jag fel låses de permanent. Lyckligtvis inträffar dessa jobbiga upplåsningar inte under huvuduppdragen. Jag kan också spela ett kortspel med basebolltema och sportens regler för att vinna basebollkort, men det är tråkigt och känns lite överflödigt i sammanhanget.

Bakom fasaden av krutrök och blod, finns det en välskriven berättelse i Mouse: P.I. for Hire. Jack Pepper börjar utreda ett fall där en nära vän, en känd magiker, försvinner. Ju mer detektiven rotar i fallet, desto mer smuts hittar han i Mouseburg. Plötsligt har han även trafficking och ett mord att lösa utöver magikerfallet. Varje nivå har flertalet gömda ledtrådar som Pepper sätter upp på sin tavla, och detta låser sedan upp fler banor när sammanhanget börjar falla på plats. Jag är överraskad över det stora antalet nivåer, för det är mycket att gå igenom. Dessutom kan Pepper få sidouppdrag av sina närmaste bekanta, vilket ökar upptäckarglädjen mer.

Jack Pepper är en stereotypisk figur som röker och levererar ostiga repliker, men ändå en härlig huvudkaraktär. Mycket av det ligger i röstskådespelaren Troy Bakers insats, som ger detektiven den tyngd som kännetecknar en före detta krigshjälte med många berättelser att dela under spelets gång. Flera av spelets biroller är värda att nämnas, exempelvis unga mekanikern Tammy som ser upp till Pepper likt den farsa hon aldrig hade. Hos Tammy kan Pepper uppgradera vapen såvida han hittat tillräckligt antal gömda ritningar.

Mouse: P.I. for Hire är ett atmosfäriskt spel som fångar det estetiska med detektivgenren utmärkt. Att använda sig av 1930-talets handtecknade animationer tillsammans med Dooms skjutgalna spelstil är ett ambitiöst projekt med fingertoppskänsla. Det är inte fläckfritt, men det finns tillräckligt med höjdpunkter och ett starkt driv som gör en genomspelning helt värt resan. Jag ger dessutom extrapoäng till spelets jazzmusik, särskilt titelmusiken som jag gärna nynnar till.