Juli närmar sig sitt slut, men trots att det bara är några dagar kvar har vi fortfarande en helg kvar att avverka innan det är dags att ta klivet in i augusti. För många har semesterperioden hunnit komma en rejäl bit medan andra nyss har börjat sin och lagt upp fötterna på bordet i ren avslappning. Ett bra komplement till detta brukar vara att ha en spelkontroll i näven och ett spännande spel på tv-skärmen, något vi sällan tackar nej till.

Här på bloggen gillar vi att sprida inspiration, så här kommer våra spelplaner för helgen.

Då var det dags. Efter många års väntan fick jag till slut chansen att spela och recensera uppföljaren till ett av mina absoluta favoritspel, det mörka roguelike-spelet Darkest Dungeon (9/10). Det är en speciell recension att skriva, inte bara för att jag (och så många andra) har väntat länge på att kunna spela det till konsol, utan även för det personliga engagemang jag känner för spelserien.

Som recensent tar man sig an många och varierande uppdrag, men även vi har spel och spelserier vi håller nära hjärtat. Höga förhoppningar är något vi likt övriga spelare kan bära på, men samtidigt kräver vår roll att vi balanserar våra personliga känslor med en analytisk objektivitet. Det är en spännande balansgång, och den blir extra påtaglig vid en recension som den här.

Flintlock: The Seige of Dawn utannonserades i mars 2022 och spelutvecklarna A44 Games har efter ett par förseningar färdigställt deras delvis öppen värld-äventyr som utspelar sig i en värld med inspiration från Napoleons era.

I detta spel iklär jag mig rollen som Nor Vanek, en medlem i en koalition som ska försvara mänskligheten från ”De Äldre Gudarna” och en armé av odöda. Efter inledningens incident lyckas Nor överleva mot alla odds från ledarguden Urus attack, och hittar en allierad i mystiska guden Enki. Enki ser ut som en askgrå räv och har sina personliga skäl att ta sig an de övriga gudarna. Tillsammans med Enki beger sig Nor ut på deras gemensamma uppdrag; att dräpa onda guden Uru och de odöda. För att nå Uru behöver Nor rädda andra delar i riket från andra farliga gudar och ge hopp åt invånarna.

I Exo One ikläder jag mig rollen av en kula med unika egenskaper. Den är skapad efter ritningar som vi tydligen har fått levererad av utomjordingar. Händelserna utspelar sig långt in i framtiden och en stor olycka har inträffat när människan försökte ta sig till planeten Jupiter.

Berättelsen består av sparsamt levererad information vars syfte verkar vara att skapa någon slags mystisk atmosfär i spelet. Men det här är inget berättelsedrivet spel, vilket leder till att den får sitta i baksätet under majoriteten av tiden. Istället fokuseras känslorna kring utforskande, höga hastigheter, fantastiska vyer och en del hårda magplask.

Det är fredag, och det vet vi nog alla vad det innebär för de flesta av oss. Helgen är på ingång och med det en möjlighet att utöva allas vår favorithobby. Jag tänker såklart på att spela, och nog finns det gott om titlar att ta sig an för den som söker.

Här på PSbloggen har vi alltid många bollar i luften när det kommer till spel, och dessa delar vi gärna med oss av. Här kommer därför en inblick i vad redaktionen pysslar med i helgen.