Inom spelindustrin finns det gott om exempel på hur solo-utvecklare och små studios lyckas klämma ur sig väldigt bra spel. Med kunskap, driv och bra idéer kan vem som helst ge sig in i branschen, och det finns gott om ensamma programmerare vars nätter består av ett evigt datorknattrande. Mönstret är en del av den moderna spelutvecklingen, och en intressant kontrast till de massiva spelstudios vars ekonomiska muskler knappt vet några gränser. Hollowbody är ett spel i den mindre kategorin, finansierat genom kickstarter och med resursmusklerna hos en spinkig tonårsgrabb. Inspirationen är 90- och 00-talets survival horror-titlar, och bara det gör att jag dreglar inför att kasta mig in i upplevelsen.

Berättelsen öppnar med att berätta om en mystisk sjukdom som spreds på de brittiska öarna för många år sedan. Biologisk krigsföring misstänktes, en karantänzon upprättades, och människor stängdes in utan att man tog någon större hänsyn till deras öde. Mica, en kvinna vars mor lyckades fly har en speciell koppling till platsen, och den blir desto mer aktuell när hennes partner försvinner. Partnern är nämligen medlem i en aktivistgrupp som forskar på incidenten, och Mica beger sig i ilfart till den övergivna zonen.

Livet som forensiker eller kriminaltekniker är något som serier likt C.S.I. och Bones har lyft fram i scenljuset. I serierna görs brottsplatsundersökningarna metodiskt och sedan används logik, intelligens och vetenskap för att säkerställa att spåren efter brottet används på rätt sätt. Även om det inte tillhör vanligheten att dessa roller omsätts i spel, har vi ändå kunnat prova på yrket i titlar som L.A. Noire (6/10) och såklart CSI: Crime Scene Investigation.

Med tanke på den otroliga fingertoppskänsla och erfarenhet som krävs för att arbeta i yrket, är det lite snopet att titlarna inte lyckats med konststycket att leverera intressanta och djupa upplevelser. Kanske kan FORENSIC – M.E. Protocol ändra på detta faktum? K148 Game Studios har tidigare levererat Detective-serien som verkar ha gått hem någorlunda hos målgruppen.

Många utvecklare har genom åren försökt tackla utmaningen att skapa övertygande tolkningar av James Bond i spelform, men antalet spel som faktiskt har lyckats förmedla rätt ton och upplevelse är lätträknade. Spel som GoldenEye 007 skapade en trogen följarskara, men personligen anser jag att det mest lyckades för att många inte hade upplevt förstapersonsskjutare på PC vid den tiden. Detta tillsammans med en lättillgänglig flerspelarupplevelse gjorde att många fortfarande har varma känslor för spelet.

Problemet är dock att det bara skildrade en aspekt av källmaterialet, och inte hela spionupplevelsen. Även om det finns gott om actionscener i många av Bond-filmerna är det långt ifrån huvudfokus för den charmige och kapable agenten. Därför kändes det som en klockren kombination när det klargjordes att IO Interactive skulle ta sig an utmaningen att skapa en ny Bond-upplevelse.

Som nämndes förra veckan är det ganska bråda dagar här på redaktionen, men det finns ingen anledning att klaga. Snarare tvärtom. PSbloggen frodas, och det finns mycket att sysselsätta sig med. Utöver det vardagliga arbetet med artiklar och recensioner samt uppdateringen av sidan händer andra saker. Exempelvis väntar en uppsjö av spelpresentationer nästa vecka, med allt från Sonys State of Play till den maffiga Summer Game Fest-presentationen som leds av industriveteranen Geoff Keighley. Allt är en spännande del av intresset, och vi ser fram emot att dela med oss av resultatet.

Som fredagstraditionen lyder är det dags att redovisa lite av vad vi har tänkt spela i helgen, och vi ser gärna att ni gör detsamma. Med det sagt önskar redaktionen en god helg!

Så fort jag tänker på Zelda-spelen, går mina tankar först och främst till The Legend of Zelda: A Link to the Past. Enligt mig, finns det få spel som väcka liv i nostalgin på samma sätt som denna klassiker som Nintendo släppte för 35 år sedan. Visst finns det nya titlar som anammar mekaniken från Zelda-spelen som till exempel Darksiders där spelaren låser upp förmågor som används för att komma åt nya ställen och självklart med bossar där de nya färdigheterna sätts på prov. Men dessa titlar anammar de traditionella mekanikerna till sin värld, till sin utformning.

Vad jag vill komma till är att det finns få spel som mer eller mindre kopierar stilen och känslan från A Link to the Past och som på så sätt kan stilla den där nostalgiska längtan efter det. Men det ser ut att bli ändring på det inom kort eftersom Square Enix i mitten av juni kommer att släppa The Adventures of Elliot: The Millennium Tales.