Det börjar vankas spelhöst på allvar nu, med en hel uppsjö av intressanta speltitlar som både har släppts de senaste dagarna, och en del som är bara runt hörnet. I redaktionen har vi fullt upp med att se till att vi tillhandahåller våra intryck från så många av dessa som är möjligt. Bara den gångna veckan har du kunnat läsa om allt från postapokalyptisk golf till snabba igelkottar, vilket säger en del om bredden på de många tillgängliga spelen.

Innan du får dela med dig av dina spelplaner i helgen går vi traditionsenligt igenom vad som händer på redaktionen den närmsta tiden.

När detta fantastiskt dystopiska och framtidsinspirerade spelet damp ned hos oss i redaktionen, beskrev chefredaktören det som “berättelsedriven postapokalyptisk golf”. De tre orden fastnade direkt hos mig och även om jag inte alls är intresserad av golf, såg jag till att visa min entusiasm. Detta verkade vara ett otroligt bisarrt spel, åtminstone till ytan. Undertill skulle det visa på potential inte bara för udda upplevelser, utan även för ett av årets kanske bästa upplevelser i PlayStation-världen, åtminstone för min egen del.

Spelet är nämligen precis vad det heter. Om jag skulle behöva beskriva innehållet för någon som kanske inte spelar så mycket spel, skulle jag likna det vid en blandning av Pixar-klassikern Wall-E, det finska Angry Birds och kanske en smula svensk, traditionell minigolf.

Om blandningen låter udda men samtidigt något som skänker dig en känsla av igenkännande, då har du träffat exakt rätt. Golf Club Wasteland är nämligen precis allt det där.

Att skapa unika och annorlunda berättelser i dagens kulturella sfär är nog många gånger lättare sagt än gjort. De flesta karaktärstyperna har representerats, narrativa tvister har brukats och kontexter har hanterats. Att använda sig av antropomorfiska karaktärer (djur i människoform) är inget nytt det heller, men i Clid the Snail spelar jag som en av de märkligare karaktärerna jag har sett på länge, nämligen en snigel i människoform. Om tanken av en kombinerad snigel och människa förvirrar dig, låt mig förklara närmare.

Clid är nämligen en invånare i en värld där människor, benämnda som ”jättar”, sedan länge verkar vara utdöda. Världen består av en samling samhällen där olika djurarter håller sig för sig själva så gott det går. Clid är likt resten av medborgarna i sin by en snigel, komplett med snäcka, antennliknande ögon…och ett par armar och ben. Till skillnad från resten av invånarna i byn har han en rebellisk personlighet, och det dröjer inte länge innan han blir utslängd för att ha avfyrat sitt lasergevär en gång för mycket.

Indie-studion Triple-I-Games stoltserar med att de har före detta BioWare- och Sucker Punch-utvecklare i sitt team och därför balanserar deras första titel tungt på vågen med moral i ena skålen och ödesdigra val i den andra. Frågan är bara hur väl dessa vågskålar kan implementeras i en spelupplevelse som är action-betonad och smaksatt med lite rollspelskrydda.

I början av spelet står min hemstad Champaner i lågor. Alla är tillsynes döda och förintelsen är total. Hjälten som jag styr, är förtvivlad bortom ord och önskar att han kunnat göra saker annorlunda i sitt försök att ställa allt tillrätta. Inom kort visar det sig att han faktiskt har en unik förmåga; nämligen att vrida tillbaka tiden och försöka ställa saker till rätta.

Spel där du sköter en gård och odlar grödor och föder upp djur eller monster har vuxit fram som en egen genre och om jag skulle lägga Monster Harvest i ett fack så är det definitivt där det hamnar.

När spelet startar har du tröttnat på stadslivet och din excentriske farbror har hittat ett sätt att förbättra sin bondgård med slem. Han erbjuder dig därför sin gård medan han fokuserar på sin forskning.