Om någon nämner skuggteater så tänker jag osökt på tjeckisk barnfilm som gick på TV i min barndom. Projection: First Light har anammat den konststilen och karaktärerna är skuggor av pappfigurer med styrpinnar och allt. Berättelsen är helt stum och får mig att tänka på ännu en konstform; pantomim.

Spelet är ett plattformspusselspel med en liten flicka i huvudrollen. Efter en rad dåliga beslut och olyckshändelser får hon utegångsförbud och förvisas till sitt rum. Där hittar hon dock en hemlig gång. Hon rymmer och efter att ha fångat en fjäril får hon en följeslagare i form av en ljuskälla. Berättelsen påminner en del om Till Vildingarnas Land av Maurice Sendak, men når aldrig den kvalitetsnivån.

Vi befinner oss i ett fiktivt Japan under slutet av 80-talet och ett stort oidentifierat objekt har kraschlandat i Ashitaba. Efter kraschen fortsätter det att röra sig norrut och förstör allting i sin väg. Via nyhetsinslag uppmanas befolkningen i närliggande områden att evakuera och rädda vad som räddas kan.

Som gymnasieeleven Juro ser du hur en klasskamrat i folkmängden på något sätt aktiverar och teleporterar sig in i en gigantisk mecha. Juro känner till att attacken skulle äga rum. Tillsammans med andra är det nu dags att bemanna stora robotar för strid. Detta är trots allt deras öde och det beseglades för länge sedan…

Det är svårt att få grepp om en eventuell handling i spelet Exp Parasite, för precis som i många av de gamla spel det försöker efterlikna är handling något sekundärt och fylls bäst ut av spelarens egna fantasi. För de spelare som har hängt med länge känns kanske detta igen, och det är troligtvis många som har skapat ett spels handling med endast ett omslag som inspiration.

Vad som är klart från början är att jag spelar som en liten grå parasit, utseendemässigt ett mellanting av en hjärna och en geléklump, som desperat kämpar för sin överlevnad i en tuff och skoningslös värld.

En av de fantastiska sakerna med pusselspel är variationen som dess grundformel möjliggör. För att jämföra den enorma kontrast som kan uppstå inom genren skulle jag vilja jämföra den här recensionens huvudperson Deleveled med den i en titel som jag spelade för några veckor sedan, nämligen Manifold Garden (9/10).

Där Manifold Garden var ett första-persons pusselspel med utforskande av gigantiska miljöer som huvudsakligt tema, utspelar sig Deleveled nästan bokstavligen som på ett streck. Det som är fascinerande är att båda, trots sina utseendemässigt gigantiska skillnader, delar på samma inslag av pusselelement: nämligen förflyttning av kuber och gravitationens effekter.

En av de genrer som brukar vara svårast att innovera inom är troligtvis sportspelen. Det sker sällan några stora svepande ändringar i sporten som simuleras, och när din huvudsakliga konkurrent på spelmarknaden dessutom upphör att släppa nya iterationer är det lätt att framåtandan avtar.

Detta är lite genomgående hur jag känner för NBA 2K-serien de senaste åren. Det finns ett fundament av ett bra basketspel där i botten men sedan Electronic Arts fick stora problem att leverera basketspel vid senaste generationsskiftet, känns det lite som att 2K Sports och Visual Concepts har lutat sig tillbaka en aning.