John har fått ett enkelt, men viktigt uppdrag av sin mamma och familjens överhuvud Margret. Han ska bege sig till landet Reas största helgedom för att fastställa att allt är som det ska. Inför sitt uppdrag får han en gudomlig stenskärva av sin mamma och ett nyslipat svärd av sin bror smeden. Han kysser sin fru och kramar sin dotter innan han med bestämda steg ger sig ut i skydd av nattmörkret.

Det är dock något som gör att han inte kan skaka av sig känslan av att något är fel och han gör sig därför redo för det värsta. John är trots allt en Bergson och alla i hans familj är väktare. Släkten Bergson har skyddat landet i generationer. Ikväll börjar ett nytt kapitel i deras familjekrönika.

Speldesignen i Ubisofts många framgångsrika spelserier har med tiden börjat smälta ihop mer och mer till en mall, eller kanske snarare riktlinjer för fundamentet. Detta är något som har gått att se i flera år, men som kanske börjar bli lite väl uppenbart ju längre denna generation rullar på.

När Tom Clancy’s Ghost Recon: Breakpoint visades upp för första gången gavs det dock hopp om att den spirituella uppföljaren till Tom Clancy’s Ghost Recon: Wildlands (8/10) skulle våga sig på något lite mer utanför den vanliga verktygslådan. Det talades om överlevnadsaspekter i utsatta situationer, mer taktiskt tänkande och en mer sammanhängande berättelse än vad Wildlands lyckades erbjuda. Ju mer lanseringen närmade sig desto mer började Ubisoft tona ner sin fokus på överlevnad, och valde istället att satsa på en mer lättsmält spelmekanik, nämligen att samla på bättre utrustning.

Känslan jag får när jag träffar en gammal vän och börjar prata som om det inte gått någon tid överhuvudtaget är väldigt lik den känsla jag får när jag börjar spela The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III. Känslor av värme, närhet och glädje ligger ganska nära i jämförelse.

Den tredje delen är den första som utvecklats direkt för PlayStation 4 och även om de två föregångarna har fått återutgivningar, har Falcom tänkt på nya spelare och det finns därför både en mastig prolog med de stora händelserna i de tidigare spelen och när det dyker upp figurer från förr får du alltid en presentation av dem.

Det är minst sagt ovanligt att spel inleds med sista banan. Men i det sidoskrollande, Donkey Kong Country-osande plattformsäventyret Yooka-Laylee and the Impossible Lair kastas jag omedelbart in i äventyrets svåraste bana. Givetvis är jag helt chanslös mot denna hänsynslösa utmaning. Efter bara någon minut möts jag av texten ”Epic Fail” och kastas ut till titelns världskarta, där jag får chansen att lära mig spelets grunder.

Jag kan när som helst ge mig an den ”omöjliga lyan” igen för att försöka klara spelet direkt, men det är inte att rekommendera. Istället uppmanas jag att klara världens övriga banor först, där varje avklarad nivå belönar mig med en större livmätare i den stora finalen. Jag lyder rådet, då jag snabbt förstår att det är stor skillnad att kunna göra 48 misstag istället för bara ett enda.

Denska; en gång en blomstrande hamnstad, nu en nedgången håla där livlösa gator kantas av tomma klossar till byggnader. Upplägget i Concrete Genie berör mig väldigt tidigt, framförallt när teman som mobbing och utanförskap lyfts fram i spelets introduktion.

Huvudkaraktären Ash är en ensam grabb som fördriver sin tid med att skissa fram fantasialster i sitt anteckningsblock, ända tills ett gäng busungar river det i bitar och sprider sidorna för vinden. Det är en intressant start på ett spel, en ganska mörk handling som troligtvis kan vara relaterbar för många unga människor som har en komplicerad relation till sin omgivning, sina föräldrar och sin situation i livet.