Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på min hustru och suckat när hon spelar Animal Crossing eller Harvest Moon-spelen. Jag har undrat var behållningen är att repetera dagliga göromål om och om igen i ett spel. Räcker det inte med vardagen?

Nu har jag till slut utsatt mig för samma sak för att undersöka huruvida det finns något givande i det vardagliga tragglandet att så fröer, vattna, skörda, hugga ved och bryta sten. Är det värt mödan och tiden i ett spel?

Att ta sig an uppgiften att recensera ett spel som baserar sig på något verk som man verkligen uppskattar är tveeggat. Allt härrör självklart till de känslor som jag i egenskap av recensent bär med mig från originalet. Hoppet består av att jag får en unik inblick i en värld eller ett äventyr som i sitt ursprung gör att jag längtar att få vara en aktiv del i det. Risken är dock alltid stor att allt mynnar ut i en stor besvikelse som är så fundamental att den påverkar kärleken till ursprunget.

Eller så lyckas jag som kritisk skribent se igenom charaderna som utgivaren eller utvecklaren spelar framför mig i ett försök att få mig betuttad i konceptet för att jag ges möjligheten att styra en redan känd berättelse framåt. Att känna mig som en del i serien, även om jag leker med slarvigt gjorda papier-mâché-dockor som ska tvinga bort demoner från jordens yta.

Tyvärr uppfyller Demon Slayer -Kimetsu no Yaiba- The Hinokami Chronicles alla förutsättningar för att klassas som det sistnämnda.

När populära spelserier helt plötsligt får ett slut uppstår det ofta ett tomrum. Inte bara hos de mängder av spelare som har spenderat hundratals eller kanske tusentals timmar i de fiktiva världar spelen har byggt upp för dem, utan ibland även på marknaden. Det sistnämnda förutsätter såklart att liknande spel inte har tagit dess plats, men det har i alla fall jag svårt att se när det kommer till serien Left 4 Dead som hade sin storhetstid i slutet av 00-talet.

Back 4 Blood, som den här recensionen handlar om, är inte en uttalad uppföljare, men det är ingen hemlighet att Turtle Rock Studios har sina gamla alster som huvudsaklig inspiration och de gamla fansen i sikte.

Alan Wake: författare, oväntad actionhjälte och spelvärldens version av skräckförfattaren Stephen King. För många av de spelare som fastnade för spelet Alan Wake (2010) och dess skruvade uppföljare Alan Wake’s American Nightmare (2012) blev det något av en saknad när det inte kom några fler spel i vad som såg ut att bli en spännande följetong. Spelutvecklarna Remedy Entertainment har pratat om kopplingar mellan världen som Alan Wake utspelar sig i och den i fjolårets hit Control (9/10), men det är först nu som vi får återse honom i full form. Det må vara en remake, men vad gör det för dem som har suktat efter lite spännande ”läsning”.

Jag spelade originalet när det kom 2010, varför detta inte var mitt första besök i den mystiska småstaden Bright Falls, omgiven av klippiga berg, avgrundsdjupa sjöar och täta skogar. Alan och hans fru Alice planerar en mysig semester i det lilla samhället, delvis för att komma ifrån storstaden de lever i vanligtvis, men även för att jobba med Alans ihärdiga skrivkramp. Efter ett gräl inträffar en mystisk incident och Alice försvinner nästintill spårlöst. Alan blir snart varse om en mörk kraft som hemsöker staden, och äventyret drar igång på allvar.

Far Cry-serien har haft en del olika skepnader om vi kikar tillbaka till starten, men det var egentligen inte förrän Far Cry 3 som serien fick det riktigt breda genomslaget. Den öppna spelvärlden som du kunde härja fritt i kändes som en frisk fläkt för förstapersonsskjutare, och trots den horribla prestandan i PlayStation 3-versionen var det väldigt lätt att bli uppslukad av miljön och de underhållande actionsekvenserna.

Nu har det snart gått nio år sedan denna lansering, och Ubisoft har sedan dess släppt ytterligare tre spel (och två sidospår) stöpta i exakt samma form. Då är det väl dags för en ny, fräsch upplevelse i samband med den nya konsolgenerationen?