Det är en speciell känsla att sätta sig bakom spakarna i en stridsvagn. Dessa mekaniska jättar är välbepansrade, slagkraftiga, och kanske framförallt en symbol för människans tekniska innovationsförmåga. De kan dominera ett slagfält, men ofta lätt slås ut av lika innovativa motståndare. I många spel blir fordonet därför mer av ett symboliskt inslag än en maktspelare, och dess tunga, långsamma rörelser lätt utmanövrerade av snabbare förmågor. Maktruset blir kortvarigt, och förarstolen överlämnas till nästa hoppfulla rekryt. Riktigt så är det inte i World of Tanks: Heats värld. Här slåss alla på lika villkor, och jag har kastat mig in i förarhytten för en svängom.

Jag spelade en del World of Tanks när det släpptes i början av 10-talet, och det var därför jag kände mig lite nyfiken att se hur serien har utvecklats sen dess. World of Tanks: Heat har ett annorlunda koncept än dess föregångare, och dess image känns betydligt modernare i sin approach till genren. Samtidigt är det lätt att känna igen upplägget, och jag känner en bekväm trygghet nästan sekunden efter att jag har spelat den korta introduktionen. En stridsvagn är fortfarande en stridsvagn, men det finns andra spännande saker som gör den här upplevelsen annorlunda.

Jag har genom åren lagt ett otal titlar med benämningen överlevnadsspel till min erfarenhet och nu sitter jag och funderar på vad det är som gör att jag dras så till genren som jag gör. Jag vill tro att resurshantering och själva överlevnadsmomenten är en stor del, men det som gör tydligast intryck på mig är ändå utforskandet och det outtalade äventyret som gör att de flesta spel klaffar med mig. Alltså min upplevelse, mina klavertramp och mina ögonblick där min karaktär precis klarade av något episkt.

Sedan Minecraft lyste upp vägen i denna genre för många år sedan, har många andra titlar försökt efterlikna det geniala i föregångaren. De flesta ärver dock bara en smula av ytan där crafting-momenten väl är det mest träffande. Nu är det dags för den tyska indie-utvecklaren Cyberwave att ge sitt bidrag och de gör det med en twist. Det är en mer tillbakalutad överlevnad, och med fokus på minimala avtryck i naturen.

Warhammer 40,000: Speed Freeks är bara en av många digitala tolkningar av Games Workshops mindre figurspel, men dess förlaga har en speciell plats i många fans hjärtan. Det fysiska spelet Speed Freeks släpptes visserligen så sent som 2018, men dess rötter går hela vägen tillbaka till 90-talets Gorka Morka. I samtliga fall är det orker och deras galna påhitt som står i centrum, och här i form av högoktanig racing.

Det är lite knepigt att förklara orkernas speciella roll inom figurspelsvärlden, men faktum är att det genom åren har byggts upp en hel kultur kring de gröna krigarna. Detta är något som utvecklarna bakom Speed Freeks givetvis har tagit vara på, och som ger den här upplevelsen en ganska humoristisk inramning. Fenomenet inkluderar en unik terminologi, högljutt representerad av uttryck som ”Dakka!” (eldgivning), ”Waaagh!”  (en sorts stridsvrål) eller ”Wazza!” (snabbt). Dessa, och många fler uttryck kommer du att få höra var och varannan sekund i stridens hetta, och det är oundvikligt att man som spelare dras med av entusiasmen.

Yes! Äntligen fredag. Allt eftersom tiden rullar på står vi nu och gungar mellan vår och sommar. Än är det nog ganska få som har börjat ta ut sin semester, men det är nog bara en tidsfråga innan den proppen lossnar. Varma sommarmånader kan splittra oss spel-entusiaster, men det finns inget rätt eller fel i sammanhanget. Kanske innebär sommaren något av en paus i ditt spelande, till förmån för det soliga vädret. Kanske föredrar du att stänga in dig med konsolen i ett svalt rum. Huvudsaken är att du gör det som passar dig och ditt spelande bäst.

Det raska tempot avspeglas även här på redaktionen, och recensionsspelen fortsätter att skramla till i inkorgen. För att du ska få en liten bild av vad vi har för oss brukar vi dela med oss av våra spelplaner, och de finner du här nedan.

Inom spelindustrin finns det gott om exempel på hur solo-utvecklare och små studios lyckas klämma ur sig väldigt bra spel. Med kunskap, driv och bra idéer kan vem som helst ge sig in i branschen, och det finns gott om ensamma programmerare vars nätter består av ett evigt datorknattrande. Mönstret är en del av den moderna spelutvecklingen, och en intressant kontrast till de massiva spelstudios vars ekonomiska muskler knappt vet några gränser. Hollowbody är ett spel i den mindre kategorin, finansierat genom kickstarter och med resursmusklerna hos en spinkig tonårsgrabb. Inspirationen är 90- och 00-talets survival horror-titlar, och bara det gör att jag dreglar inför att kasta mig in i upplevelsen.

Berättelsen öppnar med att berätta om en mystisk sjukdom som spreds på de brittiska öarna för många år sedan. Biologisk krigsföring misstänktes, en karantänzon upprättades, och människor stängdes in utan att man tog någon större hänsyn till deras öde. Mica, en kvinna vars mor lyckades fly har en speciell koppling till platsen, och den blir desto mer aktuell när hennes partner försvinner. Partnern är nämligen medlem i en aktivistgrupp som forskar på incidenten, och Mica beger sig i ilfart till den övergivna zonen.