Kanske är du en av dem som har unnat dig en långhelg den här veckan med tanke på kristihimmelsfärd, kanske var du tvungen att jobba den här klämdagen eller så har du tänkt jobba hela helgen? Oavsett vad så hoppas jag att du likt oss här på redaktionen hinner unna dig en och annan timme framför din spelkonsol.

För stunden är det ganska lugnt med recensionsspel, men det betyder inte att vi inte håller oss sysselsatta.

Evil Dead, en udda skräckfilm som skapade en och annan svallvåg när den kom 1981, utvecklades till en rejäl kultrulle i form av den omarbetade Evil Dead II (1987) och cementerade sin plats med Army of Darkness, även känd som Evil Dead III (1993). Sedan filmerna blev populära har de gett upphov till tiotalet spel, men det är först nu som vi får uppleva dem som ett flerspelarspel med fokus på samarbete och överlevnad.

Evil Dead: The Game släpps i en tid då den här sortens flerspelarupplevelser har blivit lite av ett fenomen, och trots att liknande titlar som exempelvis Friday the 13th: The Game, Predator: Hunting Grounds och Dead By Daylight alla har fått ett ljummet mottagande av recensenter världen över så har fanskaran hållit dem nära hjärtat. Kommer Evil Dead: The Game följa i samma spår, eller lyckas det med det de andra inte riktigt fått till?

Ibland dyker det upp spel som känns som kärleksförklaringar eller hommage till andra spel och när jag startar upp Dolmen för första gången blir det tämligen uppenbart att utvecklarna sneglat både en och två gånger på Dark Souls.

Faktum är att likheterna är så stora att det i mitt huvud blir omöjligt att inte jämföra dem och det blir av naturliga skäl en orättvis balans.

På pappret innehåller Tourist Bus Simulator så många intressanta saker att det formligen kliar i fingrarna att sätta igång med min karriär som busschaufför på den soliga ön Fuerteventura. Jag minns nämligen gatorna och vägarna på ön relativt väl och ser fram emot att få navigera stora bussar i trånga, otillgängliga miljöer.

Direkt när jag startar spelet, får jag två val; ett strategiskt spel där jag måste hantera ekonomin i företaget och ett läge där jag bara kan köra omkring på ön helt fritt. Jag provar det fria läget men tröttnar väldigt snart då det visar sig vara helt utan utmaning.

Hämnd är ett av de mest kraftfulla verktyg som finns i den dramaturgiska verktygslådan och det är få gånger vi som spelare inte njuter av en riktigt motiverad hämndaktion i våra spel. I det kyliga smygspelet Winter Ember är hämnden en stor del av handlingen, men det är även ett äventyr som kretsar kring ursprung, rättvisa och många nätter i det långa vintermörkret.

Arthur Artorias är en ung man med få bekymmer i livet. Hans familj är välbärgad och respekterade medborgare i samhället de lever i och trots att hans relation till fadern är någorlunda spänd, njuter han av tillvaron som son till en rikeman. I alla fall fram till den natten några mystiska lönnmördare bryter sig in i familjens hem och tar livet av alla utom honom.