Nu börjar maj månad närma sig sitt slut och det är hög tid att deltaga i vårstädningar, fönsterputsning och annat tråkigt. Om du inte är en gamer såklart. Då finns det mycket annat att roa dig med!

Istället för vårstädning, kan du utforska droppande grottgångar i Dark Souls Remastered (10/10), istället för att putsa fönster kan du skjuta automatvapen mot zombier i Days Gone (8/10). Visst är du glad över att det är helg och att du är en gamer?

Från att ha varit en av de riktigt stora jättarna inom japansk spelutveckling, har Konami de senare åren blivit mer eller mindre synonymt med nyutgåvor (utöver de årliga fotbollsspelen). Det är en lite sorglig trend med tanke på deras arv av riktigt solida titlar, men efter att företaget avyttrat stora delar av sina interna utvecklingsresurser (inklusive Metal Gear Solid-skaparen Hideo Kojima) är det kanske inte så förvånande.

Nyutgåvor av gamla verk tenderar att vara väsentligt enklare och billigare än att utveckla nya spel. Då Konami i år firar 50års-jubileum, får vi inte mindre än tre samlingar med forna höjdare. Castlevania Anniversary Collection är en av dessa.

Ädelstenarna bokstavligt talat regnar ner över tv-skärmen och jag har svårt att inte känna mig som en rikeman när jag spelar Lapis X Labyrinth. Jag har nyss avslutat ännu en nivå och får slutresultatet uppradat framför mig. Det är en ansenlig mängd pengar och upphittade skatter och därför bär det av till byns handelsmän för att sedan snabbt bege mig ut på ett nytt besök i fiendeland, och så rullar det på. Plattformsspelet Lapis X Labyrinths kärna fokuseras kring just detta kretslopp, att samla skatter och piska monster.

I rollen som nyanländ äventyrare i en liten by med akuta monsterproblem gör jag mig snabbt populär. I början av spelet får jag samla ihop ett gäng rekryter för att utforska den omkringliggande vildmarken. Det är ett trevligt litet urval av klasser som jag har att välja mellan och de sticker alla ut både i design och attackförmågor.

För lite drygt ett år sedan introducerade spelstudion Sukeban Games från Venezuela ett nytt koncept för PlayStation-världen. Det rörde sig om en bartendersimulator som kombinerade blandandet av drinkar med en visuell roman.

Ser jag till den klassiska arketypen av en bartender, är detta förmodligen det närmsta man kan komma en simulator. Arbetet handlar förmodligen lika mycket om att lyssna som att komma på unika kombinationer för gästerna som vill ha något som passar deras nuvarande humör.

Det nya svarta de senaste åren har varit att göra remasters på gamla spel. Konceptet att sälja titlarna en gång till i en utgåva med allt DLC och med lite bättre grafik, lockar fler och fler utgivare. Jag är personligen tudelad kring dessa återutgivningar. Visst är det kul att få spela en gammal klassiker på en ny maskin men problemet är också att det är en hel del gammal skåpmat som får nya utgåvor. Sniper Elite V2 Remastered faller i den senare kategorin.

Jag gillade både Sniper Elite 3 och framförallt Sniper Elite 4 som var ett riktigt underhållande spel. Men Sniper Elite V2 var det inte, snarare tvärtom. Det gjordes i en tid när spel som detta skulle vara i banor och inte i öppna världar. Titeln utspelar sig i Berlin i slutet av kriget där du letar efter några tyska forskare som tagit fram tyskarnas raketprogram. Väl inne i Berlin tvingas du slåss mot både tyskar och ryssar i en jakt för att hitta forskarna först.