Asobo Studio är nog en av de mest mångsidiga spelstudior vi har i branschen för tillfället. Inte nog med att de ligger bakom de två senaste iterationerna av mastodontprojektet Microsoft Flight Simulator, de har ju även lyckats skildra gripande och mörka berättelser i A Plague Tale-spelen. Den gemensamma nämnaren för båda serierna är en hög kvalitetsribba för det visuella, även om det är viss skillnad på spelens omfång.

Nu när nästa del i Plague Tale-serien är runt hörnet har jag fått möjlighet att spela en tidig version av Resonance: A Plague Tale Legacy på PC, och det finns mycket som skiljer sig denna gång. Vi följer inte längre Hugo och Amicia i deras flykt från horder av råttor, utan vi tar istället några rejäla kliv bakåt i tiden.

Helgen är på gång, och det är inte vilken helg som helst. Det vankas nämligen midsommarfirande med allt vad det innebär. Semesterkänslan börjar falla på plats för de flesta, och det dröjer inte länge innan den slår in. Ryktet säger dessutom att en rejäl spelsession är det bästa sättet att skölja ner sill och potatis, så vilka är vi att ifrågasätta det?

På redaktionen har vi våra planer klara, och vi delar gärna med oss av dem.

River City-spelen (eller ”Kunio-kun”-spelen för den som vill) har varit med oss ungefär lika länge som jag har varit i livet (jag slog releasen av seriens första spel med tre månader) och har konstant hittat nya sätt att förnya sig på. Kunio-kun och hans gäng har genom åren spöat folk på gator, spelat spökboll, hockey, fotboll och allt däremellan. Nu har serien dessutom blivit litteraturhistorisk, då Wu Cheng’ens kinesiska epos Färden till Västern har blivit spel med Kunio-kun i huvudrollen.

Det är inte första gången den kinesiska romanen legat till grund för popkulturella verk. Akira Toriyama är kanske det mest välkända exemplet då han lånade friskt från berättelsen när han sedan skapade sin legendariska manga Dragon Ball. I spelform har vi relativt nyligen sett Black Myth: Wukong adaptera berättelsen och Enslaved: Odyssey to the West gav berättelsen en futuristisk ton när det släpptes 2010. Dock är det alltså första gången Kunio-kun tar sig an berättelsen och det görs genom ett rougelike beat ’em up.

Det är en speciell känsla att sätta sig bakom spakarna i en stridsvagn. Dessa mekaniska jättar är välbepansrade, slagkraftiga, och kanske framförallt en symbol för människans tekniska innovationsförmåga. De kan dominera ett slagfält, men ofta lätt slås ut av lika innovativa motståndare. I många spel blir fordonet därför mer av ett symboliskt inslag än en maktspelare, och dess tunga, långsamma rörelser lätt utmanövrerade av snabbare förmågor. Maktruset blir kortvarigt, och förarstolen överlämnas till nästa hoppfulla rekryt. Riktigt så är det inte i World of Tanks: Heats värld. Här slåss alla på lika villkor, och jag har kastat mig in i förarhytten för en svängom.

Jag spelade en del World of Tanks när det släpptes i början av 10-talet, och det var därför jag kände mig lite nyfiken att se hur serien har utvecklats sen dess. World of Tanks: Heat har ett annorlunda koncept än dess föregångare, och dess image känns betydligt modernare i sin approach till genren. Samtidigt är det lätt att känna igen upplägget, och jag känner en bekväm trygghet nästan sekunden efter att jag har spelat den korta introduktionen. En stridsvagn är fortfarande en stridsvagn, men det finns andra spännande saker som gör den här upplevelsen annorlunda.

Jag har genom åren lagt ett otal titlar med benämningen överlevnadsspel till min erfarenhet och nu sitter jag och funderar på vad det är som gör att jag dras så till genren som jag gör. Jag vill tro att resurshantering och själva överlevnadsmomenten är en stor del, men det som gör tydligast intryck på mig är ändå utforskandet och det outtalade äventyret som gör att de flesta spel klaffar med mig. Alltså min upplevelse, mina klavertramp och mina ögonblick där min karaktär precis klarade av något episkt.

Sedan Minecraft lyste upp vägen i denna genre för många år sedan, har många andra titlar försökt efterlikna det geniala i föregångaren. De flesta ärver dock bara en smula av ytan där crafting-momenten väl är det mest träffande. Nu är det dags för den tyska indie-utvecklaren Cyberwave att ge sitt bidrag och de gör det med en twist. Det är en mer tillbakalutad överlevnad, och med fokus på minimala avtryck i naturen.