Påskhelgen har kommit och gått och vi kan anta att många ägg har ätits, rullats och målats i vårt avlånga land under denna period. Högtider är ju ofta väldigt trevliga, men nog kan de även vara rätt påfrestande för ens energiförråd. På redaktionen smälter vi påskbestyren effektivast genom att spela, och sjävklart vill vi dela med oss av våra planer för den kommande helgen.

Med den uppsjö av spel som släpps varje år börjar det krävas en hel del för att kunna sticka ut i mängden. Vad som krävs mer specifikt hänger ju förstås på många faktorer, men för min egen del är jag svag för en intressant visuell stil som inte används i vartenda spel som haglar ut på marknaden. Det var just detta som gjorde att Once Upon a Puppet lyckades fånga mig ganska omgående.

Hela spelet är nämligen designat som en stor och avancerad dockteater, och världen drivs av en kung som är på randen till sammanbrott. Det får den scenarbetaren Nieve känna av när hon plötsligt hamnar i exil och dumpas bland avfallet under scenvärlden. Där blir hon ofrivilligt fastbunden till dockan Drev, och efter en del konflikt beslutar de sig för att dra åt samma håll och luska ut vad som ligger bakom kungens oberäkneliga beteende.

Många är vi nog som gillar det klassiska dramaturgiska upplägget om att utföra kupper bakom fiendens linjer. Vare sig man ser herrarna i Jönssonligan smyga runt i en nedsläckt banklokal, Jason Bourne bläddra sig igenom skurkarnas arkivskåp eller Splinter Cells Sam Fisher balansera bland takbjälkarna så är spänningen oftast på topp. I Commandos: Origins får vi följa en specialenhet av soldater i fiendeland, men det är inte i vilken konflikt som helst, utan den mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget.

Commandos: Origins är intressant nog en berättelse som utspelar sig innan de tidigare spelen i Commandos-serien (vars ursprungliga spann sträckte sig mellan 1998 och 2006). Medan de tidigare spelen utvecklades av spanska Pyro Studios har den här titeln skapats av Claymore Game Studios med tanken att de ska ta över stafettpinnen för serien. Flera av de ursprungliga titlarna ses som något av klassiker inom sin genre, och det är lätt att föreställa sig att många byggt upp en förväntning inte endast för det här släppet, utan för seriens fortsatta framtid på de moderna plattformarna.

Det har nu gått drygt tio år sedan Croteam tillkännagav att de skulle släppa The Talos Principle, och jag minns fortfarande hur jag gång efter gång gnuggade mina ögon för att se om jag läste fel. Innan dess var de mest kända för den actionfyllda Serious Sam-serien och på förhand kändes det väldigt förbryllande att se samma gäng tackla komplicerade tankenötter och filosofiska ämnen.

Det skulle förstås visa sig vara helt rätt beslut, med tanke på att spelet sålde väldigt bra och dessutom fick en uppföljare. Nu har den något föråldrade föregångaren dessutom fått en ansiktslyftning i form av The Talos Principle: Reawakened, och eftersom jag länge har sökt en anledning att damma av originalet från min skämshög tog jag tillfället i akt att kika närmare på denna version.

Jag har vuxit upp med den klassiska sidoscrollande slagsmålsgenren under perioden mellan slutet av 80-talet, till mitten av 90-talet. Klassiska titlar som Double Dragon, Battletoads och Final Fight var både underhållande att spela och gav ett hårdkokt intryck för ungdomen i mig. Det var extra roligt att köra tillsammans med vänner för att kunna dela ut ännu fler knytnävslag mot skurkar.

Phantom Breaker: Battle Grounds Ultimate är en nyversion av PlayStation Vita-spelet från 2014, som nu har blivit uppsnyggad för aktuell konsolgeneration, med en helt ny spelmotor och nya spellägen.