Även om de polska skräckexperterna från Bloober Team har hängt med i spelbranschen ett bra tag nu är det inte förrän på sistone som de har fått sitt riktiga genombrott. Det kom i samband med att Konami gav dem förtroendet att hantera nyversionen av deras älskade Silent Hill 2, och det resulterade i en riktig kanonversion av ett spel som verkligen är en hörnsten i genrens historia.

Parallellt med detta jobbade de även på ett helt nytt verk, vid namn Cronos: The New Dawn. Även detta spel har tydliga rötter i den klassiska överlevnadsskräcken som Resident Evil etablerade och Silent Hill-serien spann vidare på, men vi hittar även mycket inspiration från Dead Space i detta dystopiska science fiction-äventyr.

Någonstans uppe på natthimlen måste stjärnorna stå i rad, för vem hade anat att 2025 skulle bjuda på såväl Shinobi som Ninja Gaidens återkomst? Två spelserier som på många sätt har fått representera den populärkulturella ninjans roll på våra spelkonsoler under många år, båda med rötterna i 80-talets ninja-fenomen. Shinobi: Art of Vengeance är det första spelet att släppas i serien sen 2011, så det är med stort intresse jag sätter mig ner för att spela igenom denna återvändare.

Efter några titlar i tredimensionell stil har man med det här spelet valt att gå tillbaka till sina tvådimensionella rötter. Huvudrollen, den buttra krigaren Joe Musashi är tillbaka, och även om han kanske är något okänd för den moderna publiken lär fans gnugga händerna i förtjusning.

Eden, eller Edens trädgård som vi kallar den på svenska lär ha varit platsen där gud, enligt bibeln skapade Adam och Eva, de första människorna. Idén förekommer i flera religioner, och det är därför inte helt förvånande att den även gör avtryck i populärkulturen. Framförallt är det kanske tankarna kring människans ”vara eller icke vara” som fascinerar, och det förekommer ofta inom exempelvis science fiction. Favoriter som I, Robot, Blade Runner och Ghost in the Shell leker alla med idéer om det mänskliga medvetandet, och med moderna alster som exempelvis Ex Machina och Companion ser trenden ut att fortleva. I Metal Eden leker man också med detta tema.    

När en sådan mytomspunnen plats som Eden får inspirera titeln på ett science fiction-spel kan man ana att det kommer att finnas en koppling, och visst är det så i det här fallet, om än blygsam. I Metal Eden tar jag nämligen rollen som Aska, en android med en människas medvetande inombords. I framtiden kan man praktiskt nog digitalisera individers medvetande, och på så sätt applicera det på nya, icke-biologiska kroppar. Detta underlättar i sin tur rymdresande, varpå flera kolonier ploppar upp runt om i rymden.

Det ursprungliga Daemon X Machina släpptes aldrig till PlayStation utan var en Switch-exklusiv konsoltitel (spelet släpptes också till PC dock) som bjöd på en rejäl dos mecha-action som dessvärre rullade lite väl svajigt på Nintendos förra konsol. Nu när uppföljaren Titanic Scion är här dundras titeln ut på flera plattformar samtidigt och även på PlayStation 5 förstås.

Att kalla Titanic Scion för en ”uppföljare” är dock en sanning med modifikation. De båda spelen utspelas i samma universum men utöver grundupplägget är det inte mycket som kopplar samman titlarna (om jag nu inte råkat missa någon väldigt tydlig bit av berättelsen under mina timmar med spelet).

Vid årets början fanns det en handfull spel som jag hade väldigt högt på min önskelista, och ett av dem var Metal Gear Solid Delta: Snake Eater. Det kanske är lite lustigt att ranka en nyversion så högt, i synnerhet med tanke på att det redan är spelbart på aktuella plattformar genom Metal Gear Solid Master Collection Vol.1 (6/10).

Detta spel har dock en väldigt speciell plats i mitt hjärta, och med tanke på att Master Collection i sin helhet var en tämligen oambitiös spelsamling fanns det fortfarande ett sug efter en riktig nyversion från grunden. Nästan två år senare har Virtous och Konami levererat just detta och jag har hårdgranskat spelet i hopp om att få den ultimata Snake Eater-upplevelsen.