Recension: Saint Slayer: Spear of Sacrilege [PS4, PS5]

Många är vi som blickar bakåt mot spelvärldens tidigare eror med en stor känsla av trånande nostalgi, men kanske även viss lättnad över att vi har rört oss vidare. Utvecklare kan lätt plocka de nostalgiska upplevelserna som godbitar, applicera det på nya verk och således skapa intressanta upplevelser. Saint Slayer: Spear of Sacrilege är ett sådant spel, och jag har tagit mig en tur i nostalgins tecken.

Ett av mina största objekt för ”hatkärlek” är det absolut första Castlevania som dök upp till NES 1986. Anledningen till att jag nämner titeln i det här sammanhanget är den uppenbara likheten i stil och tema det delar med Saint Slayer, och det i positiv bemärkelse. Vi bjuds på en mörk och gotisk värld, full med skräckinjagande fiender, hjältar och hemligheter.

Spelets handling är enkel och presenteras härligt med en rullande bakgrundstext i startmenyn. Året är 1698 och ett krig med religiös grund har nyss fått sitt slut. Den före detta soldaten Rudiger har rest den långa vägen hem och befinner sig i staden Elsheim, en plats känd för sin iögonfallande kyrka.

En dag sprids ett rykte att en mystisk ritual pågår i ett närliggande kapell, och Rudiger beger sig dit för att undersöka saken. En ond präst vid namn Pacer har samlat sina lärjungar och är i full gång med att stjäla en mytomspunnen relik, Longinus spjut. Rudiger sätter käppar i hjulen för dem, genom att överta spjutet. Pacer släpper därför loss kaos och elände i landet, och någon måste sätta stopp för det hela.  

Äventyret är en två-dimensionell plattformare i retrostil och den genomsyras med en blandning av inslag som skapar en balans av gammalt och nytt. En stel hoppmekanik i kombination med djupa avgrunder är en klassiker som kan få en att slita sitt hår, men dödsfallen blir överkomliga då nivåerna inte är allt för långa. Svärmar av fiender kommer farande, och väl beprövade beteenden och rörelser blandas med nya spännande påhitt.

Med sin bakgrund som soldat är Rudiger händig med sitt spjut, och han kan utföra ett gäng olika manövrar för att slå ut fiender eller interagera med sin omgivning. En av de mer användbara förmågorna är den där jag kan använda spjutet som en offensiv hoppstylta, lite i stil med en annan känd karaktär från 80-talets NES-galleri. Inga förmågor är för lätta eller svåra att nyttja, och balansen är bra. Det finns dessutom ett antal olika krafter som jag kan plocka upp för att modifiera spjutets specialattack. Dessa krafter varierar inte jättemycket, men det strösslas generöst med dem, och de kan underlätta i en rad olika situationer.

Spelets nivåer är ett av dess starkaste inslag, och då framförallt djupet de besitter. Hantverket bakom dem är riktigt bra, och det är lätt att fastna med ögonen på snygga detaljer eller intressanta designbeslut. Det finns dessutom mängder av tillfällen där jag kan påverka min omgivning, exempelvis genom att interagera med spakar, fällor, individer eller liknande. En nivå går till och med ut på att jag behöver manövrera en hytt på en linbana samtidigt som jag avvärjer fiendeangrepp. Det är trevliga små inslag som levereras i ett stadigt tempo, och de bidrar bra till helhetsupplevelsen.

Det finns lite andra saker som fördjupar genomspelningen ytterligare. Exempelvis finns det en klocka som tickar ner under tiden jag befinner mig i nivåerna. Tidsaspekten känns visserligen sällan pressande då nivåerna är så korta, men det är en stämningsfull detalj. I början av varje område finns dessutom en försäljare med ett litet utbud av varor. Dessa köps med hjälp av en valuta som finns lite här och var i nivåerna, och här uppstår en av de större anmärkningarna för min del. Samma valuta används nämligen för att köpa nya försök när jag dör, vilket med spelets svårighetsgrad innebär att plånboken mestadels är tom. Det synkar lite illa, och fler typer av valutor hade varit att föredra.

I slutändan är Saint Slayer: Spear of Sacrilege ett väldigt trevligt spel, och jag överraskas över hur välbalanserad upplevelsen är. Utvecklarna har fått till en duktig mix av gammalt och nytt som bör tilltala genrefans, oavsett erfarenhet. Passande musik och en enhetlig ljudbild hjälper till med inramningen, och de är bara några av de inslag som bidrar till en riktigt bra helhet.