Recension: Tides of Tomorrow [PS5]

Digixart är studion som ligger bakom en del spelbara upplevelser som lutar en bit åt det udda hållet, fast med tydliga budskap. Dels 11-11: Memories Retold (8/10) där vi fick en inblick av krigets hemskheter i början av 1900-talet. Dels i de båda titlarna i Road 96-serien, där politiskt radikala ungdomar krävde revolution i det fiktiva landet Petria.

Nu har studion satt sikte på världens undergång. I Tides of Tomorrow spelar jag en människofigur som i framtiden vaknar till liv i ett hav fyllt av plast. Det visar sig att jag är en så kallad Tidewalker – en ras från förr i tiden, eller nutid egentligen, då berättelsen utspelar sig i framtiden. Världen har svämmat över, haven är fyllt av plast och människorna har i princip dött ut. Ett fåtal hundratusental lever kvar i något som liknar skärselden.

Majoriteten av mänskligheten är infekterad av något som kallas plastemia – en sjukdom som långsamt tar död på alla. I de senare stadierna av sjukdomen är det svårt att andas och för att överleva, krävs ett återkommande intag av en syreberikad medicin. Denna medicin är dock ganska svår att komma över och givetvis har ett antal fraktioner skapats som har olika syn på världen och hur medicinen ska användas.

Jag introduceras snabbt till de tre fraktionerna enligt ett relativt välkänt upplägg; de ondskefulla skrukarna som skor sig på bristen av medicinen, de godhjärtade rebellerna som vill hela världen och släppa åtkomsten av medicin fri samt den mystiska munkordern där det är lite svårt att få grepp om vad de vill. Åtminstone till en början.

Något som är helt unikt för Tides of Tomorrow är den integrerade flerspelarfunktionen som är av asynkront slag. Jag spelar alltså inte tillsammans med någon annan utan får istället möjlighet att följa en spelare som jag tror gör rätt saker. Titt som tätt kan jag snappa upp visioner av vad den andra spelaren har gjort i olika situationer och dessutom få tips om jag fastnar på något ställe.

I spelets olika val presenteras jag även för svaret som spelaren har givit. Med tanke på att berättelsen är en smula torftig, är det underhållande att se vad min skuggspelare har valt. Ibland anser jag att det är val gjorda uppåt väggarna och vid andra tillfällen är de logiska. Dock förtar denna funktion lite av spelets mystik, speciellt eftersom jag inför de olika spelsegmenten får reda på vad min valda kompanjon har lyckats med.

Spelet är uppdelat i två huvudsakliga delar; en där jag har möjlighet att till viss mån utforska det böljande, nedskräpade havet och en där jag utforskar olika mänskliga befästningar till havs. Det är en konstant kamp mot sjukdomen där jag hela tiden behöver jaga medicin och såklart småskräp, vilket räknas som spelets valuta.

Nivåerna är ganska små, samt ofta begränsade att utforska och interaktionerna med människor handlar oftast om att ge tiggare pengar eller lyssna på hur folk tycker och tänker. Med tanke på att det är knappt en kvarts miljon människor kvar på planeten, förvånas jag av hur många som är ointressanta eller rent av förtappade. De verkar tycka att det bästa de kan göra är att dö, eller festa loss eftersom hoppet är ute.

Med den förutsägbarhet i berättelsen som levereras här, står sig Tides of Tomorrow inte speciellt bra i jämförelse med Road 96 (9/10). Grafiken är hyfsat vacker, miljön är intressant men spelsegmenten och karaktärerna i titeln lever tyvärr inte titeln upp till sina föregångare.