Recension: The Shore Enhanced Edition [PS5]

En av de mest frekvent använda inspirationskällorna inom skräck är utan tvekan H.P. Lovecraft, och hans psykologiskt laddade berättelser om ondskefulla gudar som bryter ner folk mentalt. Trots att Lovecraft själv var en djupt problematisk person har ändå många av hans verk lett till intressanta tolkningar, och förhoppningen är därför att The Shore ska vara en av dessa.

Spelet inleds med att fiskaren Andrew vaknar upp på en öde strand med en dimmig uppfattning om vad som har skett. Han märker snabbt att hans dotter saknas, och med stapplande steg på den steniga stranden försöker han leta reda på vart hon har tagit vägen.

Ganska snart börjar märkliga saker ske, och en röst börjar kommunicera med honom med löften om hjälp att hitta dottern. Det är tydligt att saker och ting inte står rätt till i denna övergivna omgivning, då det både finns gott om skeppsvrak och strandade havsdjur längs strandkanterna. Men Andrew verkar istället tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” och följer röstens instruktioner.

Huvudsakligen handlar spelet om att undersöka miljöerna du befinner dig i och lösa relativt enkla pussel, och detta element fungerar faktiskt ganska bra även om det är lite låghängande frukt. När berättelsen utvecklas introduceras dock även enklare strider och rymningssekvenser, och dessa bjuder på en frustrationsnivå som verkligen sticker ut. Klumpig styrning och bitvis alldeles för mörka områden gör att jag gång på gång misslyckas i flera av dessa ögonblick, och det urholkar verkligen den dramatik som ska skildras.

Upplägget är dock intressant, men tyvärr är berättelsen i sig full av hål. Jag har ingen som helst investering i spelets karaktärer eftersom jag kastas in mitt i allting utan vare sig kontext eller karaktärsuppbyggnad. Det saknas inte dramatiska ögonblick och sekvenser av obehag helt och hållet, men det är också allt som spelet bjuder på. Det finns ingen direkt helhet, utan det känns mer som en serie ögonblick som togs fram i ett pitchmöte, men det finns inget som agerar som fundament för att skapa en berättelse.

Miljöerna är till stor del ganska kala och tråkiga, och trots att det finns en uppmuntran att utforska områdena för mer bakgrundsinformation och pussellösningar finns det gott om osynliga barriärer som stoppar dig. Utvecklarna kunde istället ha utnyttjat sig av den klaustrofobiska känsla som uppstår av begränsade utrymmen, men nu blir det snarare att sömmarna syns lite för tydligt istället för att skapa inlevelse i spelet.

Som jag nämnde tidigare saknas det inte positiva bitar helt och hållet i spelet, och musiken bjuder nog på den starkaste upplevelsen. Riktigt tunga stycken med brassinstrument hjälper till att skildra dramatiken av Cthulhus antågande, även om de aldrig riktigt följs upp på ett tillfredsställande vis. Dessa positiva bitar försvinner lite i mängden av missade möjligheter som finns i The Shore.

Det är svårt att helhjärtat rekommendera spelet även till de absolut största fansen av Lovecraft-inspirerade verk, för det känns mer som ett ofärdigt koncept än en full berättelse. Spelet försöker knyta ihop det hela med en informationsdump i slutet, men det hade troligtvis varit mer effektfullt att etablera karaktärerna från början av berättelsen istället. Teamet bakom spelet är ganska litet, och jag hoppas att de gör nya försök i framtiden för att få rätt på framgångsreceptet. Åtminstone något utan de horribla jaktsekvenserna.