Känslan jag får när jag träffar en gammal vän och börjar prata som om det inte gått någon tid överhuvudtaget är väldigt lik den känsla jag får när jag börjar spela The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III. Känslor av värme, närhet och glädje ligger ganska nära i jämförelse.

Den tredje delen är den första som utvecklats direkt för PlayStation 4 och även om de två föregångarna har fått återutgivningar, har Falcom tänkt på nya spelare och det finns därför både en mastig prolog med de stora händelserna i de tidigare spelen och när det dyker upp figurer från förr får du alltid en presentation av dem.

Det är minst sagt ovanligt att spel inleds med sista banan. Men i det sidoskrollande, Donkey Kong Country-osande plattformsäventyret Yooka-Laylee and the Impossible Lair kastas jag omedelbart in i äventyrets svåraste bana. Givetvis är jag helt chanslös mot denna hänsynslösa utmaning. Efter bara någon minut möts jag av texten ”Epic Fail” och kastas ut till titelns världskarta, där jag får chansen att lära mig spelets grunder.

Jag kan när som helst ge mig an den ”omöjliga lyan” igen för att försöka klara spelet direkt, men det är inte att rekommendera. Istället uppmanas jag att klara världens övriga banor först, där varje avklarad nivå belönar mig med en större livmätare i den stora finalen. Jag lyder rådet, då jag snabbt förstår att det är stor skillnad att kunna göra 48 misstag istället för bara ett enda.

Denska; en gång en blomstrande hamnstad, nu en nedgången håla där livlösa gator kantas av tomma klossar till byggnader. Upplägget i Concrete Genie berör mig väldigt tidigt, framförallt när teman som mobbing och utanförskap lyfts fram i spelets introduktion.

Huvudkaraktären Ash är en ensam grabb som fördriver sin tid med att skissa fram fantasialster i sitt anteckningsblock, ända tills ett gäng busungar river det i bitar och sprider sidorna för vinden. Det är en intressant start på ett spel, en ganska mörk handling som troligtvis kan vara relaterbar för många unga människor som har en komplicerad relation till sin omgivning, sina föräldrar och sin situation i livet.

Code Vein har från början beskrivits som en manga-version av Dark Souls med vampyrer. Trots en kraftig försening och en rejäl omdesign av stridssystemet så håller den beskrivningen fortfarande. Hela grundupplägget med stora banor och noggrant utplacerade fiender som kommer tillbaka när du vilar vid en kontrollpunkt är bara några av likheterna, och på gott och ont är det väldigt tydligt var inspirationen kommer ifrån.

Spelet börjar med en otroligt maffig karaktärsgenerator som erbjuder en uppsjö av olika kosmetiska val, men dessa påverkar varken utrustningen eller dina färdigheter. Du vaknar sedan upp illa däran och med minnesförlust och får snart reda på att du är en revenant – en vampyr.

En man vaknar upp i en gigantisk hög av lik. En hög så stor att den sträcker sig långt upp på väggarna i vad som förefaller vara en stor katedral. Samtliga kroppar har en konformad hjälm på huvudet, så även mannen som jag nu får ta kontroll över.

Hela situationen har en religiös laddning över sig och de annorlunda huvudbonaderna får mig att tänka på avbildningar som finns från den Spanska inkvisitionen. Historienörden i mig taggar till och det tar inte lång tid innan jag förstår hur mycket temat religion faktiskt genomsyrar Blasphemous.