Recension: Lost Ember [PS4]

Från trailrar och förhandsinformation har jag associerat Lost Ember med spel som Journey (10/10) och Flower, där resan och upplevelsen varit viktigare än spelets olika komponenter och detaljer som färdighetspoäng eller liv. Ganska snart efter att jag börjat spela känner jag dock att det inte alls förmedlar samma känsla som jag hade förväntat mig.

Den korta introduktionen förklarar att de som dör antingen kommer att bli en gnista som kommer till ljuset eller återfödas som ett djur. Vid spelets start möts paradoxalt nog en gnista och en varg; de osannolika följeslagarna måste söka försoning för att få komma in i ljuset.

Berättelsen drivs framåt genom minnesfragment som låses upp genom att nå kontrollpunkter i miljön där vi får veta mer om vargens liv som människa och hur det sociala spelet såg ut i den indianliknande stammen. Berättelsen är intressant och påminner mig om en välskriven promenadsimulator.

För att ta sig mellan kontrollpunkterna kan du byta kropp med djur i omgivningen där exempelvis ankor, mullvadar och kollibrier kan hjälpa dig att komma vidare. Men ganska tidigt i spelet får min inlevelse en rejäl törn då både bandesignen och spelmotorn sätter rejäla käppar i hjulet för upplevelsen. Skärmuppdateringen är otroligt ojämn, bitvis fryser skärmen helt och jag har vid flera tillfällen trott att spelet har kraschat innan det kommer tillbaka. Och vid några tillfällen har jag haft sekvenser av stillbilder som mest påminner om en bildserie i en kamera.

Bandesignen är på ytan ganska trevlig med en sprudlande natur fylld av sluttningar och grönska, men bakom fasaden gömmer sig osynliga väggar och onödiga höjdskillnader. Det blir oerhört frustrerande att flyga med en anka som inte kan stiga oavsett hur snabbt jag flaxar med vingarna utan istället fastnar på öar som inte går att komma ifrån.

Som om inte det vore nog, känns kontrollerna väldigt sladdriga. Det var länge sedan jag ramlade ned för så många stup i den här typen av spel, men lyckligtvis går det fort att komma tillbaka upp till kanten och det finns inga liv att förlora. Jag har dessutom sprungit på så pass allvarliga buggar att jag varit tvungen att starta om vid en tidigare kontrollpunkt eller starta om spelet då jag fastnat under marken med en osynlig varg.

Finns det då något snällt att säga om spelet? Ja, musiken är ordentligt trollbindande och passar synnerligen väl till miljöerna. Och bitvis känns det riktigt bra att rusa fram genom det höga gräset i vargform.

När jag samlar mina känslor kring spelet så känns det, trots sina fem år under utveckling, ofärdigt och skulle behöva lite finputsning. Men även om kontrollerna åtgärdades och buggarna fixades så skulle jag fortfarande irritera mig på bandesignen. Det här är tyvärr inte ett spel jag kommer att återvända till.