Recension: Diablo IV [PS4, PS5]

Blizzard har under åren varit experter på att sluka min fritid, kanske främst genom World of Warcraft, men även genom Diablo-serien. I synnerhet Diablo II och dess expansion ledde till alltför sena nätter under min högskoletid, där jakten på allt bättre utrustning var otroligt givande trots den repetitiva rensningen av specifika bossar.

Diablo IV har nu anlänt för att på nytt väcka liv i min gamla lust efter utrustning och monsterslakt, och det mesta känns både bekant och fräscht på en och samma gång. Det är dock inte en problemfri upplevelse som jag har tampats med under recensionsperioden.

Upplägget för denna nya iteration i serien är ganska förväntad. Befolkningen i gränslandet Sanctuary är ännu en gång i skottgluggen för invaderande demoner och annat otyg, och denna gång är det Mephistos dotter Lilith som står för eländet. Hon lyckas dock skapa ett ganska troget följe bland människorna som vill slippa det tunga religiösa oket som vilar på deras axlar och utlovar frihet från både himmel och helvete. Sen att de då råkar bli hennes slavar också är något som de inte riktigt har greppat i det finstilta.

Som vanligt i denna spelserie är själva berättelsen i mångt och mycket enbart där för att skapa en ton för miljöerna du navigerar dig igenom och är inte speciellt djuplodande. Men vad gör det när spelkänslan ganska omedelbart sitter som en smäck? Det dröjer inte många minuter innan jag plöjer mig igenom horder av demoner, zombier, vilddjur och annat otyg, och det känns direkt som att jag är tillbaka i mitt gamla studentboende i jakt på sällsynta föremål och uppgraderingar. Och det blir samma tillströmning av dopamin varje gång jag hör den tunga dunsen av ett unikt eller legendariskt föremål.

Det finns ett flertal nya mekaniker som hjälper dig att finslipa utrustningen du samlar på dig också, dels genom uppgraderingar hos smeden, men det går även att ersätta element som inte gör någon nytta för din karaktärsklass med något bättre. Exempelvis om din barbar får ett gigantiskt tvåhandssvärd som förbättrar ditt intellekt kommer det inte att vara lika bra som om det istället förbättrar din styrka. Du kan även bryta ner legendariska föremål som du inte har nytta av och implementera de specialförmågor som utrustningen hade på något annat.

Möjligheterna är enorma, men samtidigt rekommenderar jag inte att lägga alltför mycket tid på detta förrän efter du är klar med själva berättelsen. Det kommer en ständig ström av nya föremål som i sig är tillräckligt bra som uppgraderingar, och du kan därför spara dina uppgraderingsresurser tills de verkligen behövs.

Även om kampanjen är underhållande, trots en trög period under femte akten, är det inte förrän efter berättelsen är avklarad som spelet kör igång på riktigt. Det är nämligen då du kan höja svårighetsgraden för att få bättre utdelning både när det gäller erfarenhetspoäng och föremål. Det höjer ju visserligen även risken när du ger dig in i monsterfyllda grottor, men samtidigt är de två svårighetsgraderna som finns tillgängliga från början inte direkt utmanande. Det blir därför en frisk fläkt när jag får spela lite mer taktiskt och kanske även tänka över placeringen av färdighetspoäng för att bli mer effektiv.

Det finns även en uppsjö av nya repeterbara aktiviteter som blir tillgängliga efter kampanjen är slut. De roterar runt på olika delar av kartan för att variera fiendetyper, men i grund och botten handlar det exempelvis om att rensa specifika grottor eller fängelsehålor, ha ihjäl specifika fiender inom ett angivet område eller att aktivera föremål och stå emot horder av fiender. När du avklarar dessa uppdrag blir du belönad med föremål som du sedan kan lösa in för att få godsaker du kan använda för att snabba upp din monsterslakt.

Diablo IV är på alla möjliga vis ett så kallat live service-spel, vilket dels innebär att du inte kan spela detta offline. Det innebär även att det är fullständigt nedlusat av svindyra mikrotransaktioner för kosmetiska föremål. Självklart är det frivilligt om du vill lägga 250 spänn på att få din rustning att se coolare ut, men det skapar en miljö där folk som kanske inte har resurserna köper saker för att det finns ett grupptryck. Med tanke på att grundspelet redan kostar 850 kronor (på PlayStation Store) känns det lite magstarkt att proppa in så pass dyra och i praktiken värdelösa prylar ovanpå detta.

Jag är väldigt kluven när jag funderar på hur jag ska utvärdera spelet i slutänden, och det är inte enbart på grund av de kosmetiska prylarna. Det blir ibland svårt att skilja verket från den företagsledning som har skapat så pass mycket mänskligt lidande, bara för att vi ska kunna få ett roligt spel.

Kontentan är att Diablo IV är ett väldigt bra spel som har skapats av hårt arbetande människor under en korrupt och exploaterande ledning som har utsatt sina anställda för allt från orimliga arbetstider till sexuella trakasserier. Det är därför lätt att förstå om du undviker att köpa spelet för att inte göda maskinen som heter Activision Blizzard. Det finns även väldigt mycket oklart fortfarande gällande hur framtiden för spelet ser ut, då Battle Pass-systemet ännu inte är implementerat. I nuvarande skick är det dock väldigt värt att spela, men det saknas som sagt inte smolk i bägaren.