Recension: Citadel: Forged with Fire [PS4]

Online-spel som låter mig samarbeta ihop med andra spelare har alltid lockat och fascinerat mig. Trots detta har jag inte överdrivet mycket speltid på vare sig PC och i synnerhet inte på konsol.

Mitt allra första konsolspel online, började jag spela i Februari 2001. Spelet hette Phantasy Star Online och var ett japanskt rollspel i science fiction-miljö till Dreamcast. Ett ambitiöst och vågat spel för sin tid. Snabbspola fram till slutet av 2019 och mina spelupplevelser online har i första hand varit vigda för två spelare. Som spelrecensent har jag dock förmånen att få ta del av spel jag sannolikt aldrig annars gett en chans.

Det har med andra ord blivit dags att tala om mitt online-rollspel nummer två; Citadel: Forged with Fire. Jag har fått chansen att tillbringa tid i en magisk värld där det bland annat går att flyga kvast, bygga sin egen fästning och tämja folkilskna drakar.

Din första uppgift blir att bestämma om du ska spela online ihop med andra eller i lugn och ro på din egen maskin. Oavsett om du spelar själv eller online går det för den otålige att höja erfarenhetspoängen du tjänar med upp till 500%.

När min karaktär öppnar sina ögon blir det nästan pinsamt uppenbart hur spelet fått sitt namn. Mina armar glöder och pulserar som lava. Golvet glittrar och jag känner mig speciell. Jag verkar i ordets sannaste mening vara nysmidd i en enorm smältdegel.

Vid närmare inspektion är golvet täckt av runkristaller och annat som ger mig 10 erfarenhetspoäng per upplockat föremål. Jag spenderar ungefär 5 minuter åt att plocka upp allt och avancerar 4 nivåer. Det är inte överdrivet roligt men låter mig låsa upp en förmåga.

Vad många runkristaller! Gud vad jobbigt att behöva plocka upp varenda en…suck!

Genom att kombinera olika förmågor kan jag skräddarsy attacker som passar min spelstil. Jag väljer blixtar och dunder som element och adderar detta till min yxa. Ett par val senare har jag en yxa som frambringar en sfär av blixtrar runt yxans närområde i ett par sekunder när jag svingar den. Som andra förmåga väljer jag att dopa mig med åska för att en kort stund kunna springa snabbare än Usain Bolt.

Med mina nyfunna krafter blir jag en klen hybrid av åskguden Tor och den snabbspringande Blixten. Jag säger klen då det drar mycket mana att vara på topp och jag därför bara kan vara superhjälte i kortare perioder. Trots dessa otroliga förmågor kan jag bara spöa upp maximalt två ilskna vildsvin i stöten. Hämtar de fega flockdjuren sina kompisar och kusiner är jag dödens lammunge.

En av spelets styrkor är att det finns mycket att göra, tillverka, bygga och tämja. Svagheten är det tråkiga slitet för att låsa upp och få tillgång till hela härligheten.

Jag trivs bäst i öppna landskap, men det är här jag bygger mitt hus – sjung med!

Om vi jämför med exempelvis Minecraft är allt enklare och mer lättillgängligt. Krävs materialet trä, hugger jag ner några träd. Behöver jag trä i ett vattenfyllt område, får jag förlita mig på slumpen och söka drivved vid stränder trots att skogen är full av råmaterialet.

Liknelsen med Minecraft är inte tagen helt ur luften då båda är överlevnadsspel som låter dig agera byggherre i en stor öppen värld. Skillnaderna är betydelsen av byggnader, möjligheten att i olika fraktioner strida mot varandra och fokuset på magi.

Spelet gör sig allra bäst med polare online och har troligen bara ett enspelarläge för att någon aktieägare krävt det. Ja, jag gjorde misstaget att lägga många timmar på enspelarläget, något som jag verkligen avråder.

Det är inte mycket historieberättande heller att tala om eller någon förklaring till mina glödande armar i spelets inledning. Vilket i sig inte är speciellt konstigt då det är strider med andra spelare som prioriterats.

Som gammal orienterare finner jag kartan en aning förvirrande. Vart är kontrollerna?

Att bedöma Citadel: Forged with Fire är inte lätt att göra rättvist. Många kommer att ledsna och förkasta spelet redan i de inledande timmarna. Det är inte ett spel som passar alla eftersom det krävs för stor investering av tid och nötande för att få ihop erfarenhetspoängen så att det blir intressant.

Som spelare blir din största utmaning att hitta några minst lika envisa vänner att uppleva detta med. Fast ni som lyckas kommer troligen vara spelets gladaste ambassadörer.

Citadel: Forged with Fire är ett spel som vill mycket, men som har valt en väg som dessvärre bara tilltalar en liten skara. En skara som jag inte tillhör.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.