När jag diskuterar skräck inom spelens värld med andra spelintresserade upplever jag ibland att samtalen kan köra fast kring vad som kan definieras som skräck eller inte. Det är ett klassiskt ”fartgupp” i sammanhanget, ibland frustrerande men samtidigt alltid lite intressant att knåda ur olika synvinklar. Man kan komma långt med grafiska våldsamheter, kött och blod, men i slutändan är det alltid stämningen som förvandlar ett grafiskt spel till en skräckinjagande upplevelse. I det pixliga äventyret Vlad Circus: Descend Into Madness blandas inslag från klassisk pusseldeckare med skräck, och resultatet är en mörk nedåtgående spiral.

Spelets titel är en hänvisning till Cirkus Vlad, bildad och driven av den excentriska cirkusdirektören Vlad Petrescu. Sju år efter att cirkusen brann ner under mystiska omständigheter får dess tidigare akter ett varsitt brev. Herr Petrescu bjuder in alla till sin herrgård i bergen, något som snart visar sig bli ett stort mysterium. Var är Petrescu, och vad var syftet med inbjudan? Oliver Mills (eller clownen ”Lazy Ollie” som han kallas av sina kollegor) börjar nysta i det hela, och det visar sig att många mörka hemligheter ligger och glöder i askan efter Cirkus Vlad.

Det finns en handfull utvecklingsstudior som har talang för att krama ur det där lilla extra från hårdvaran de programmerar för. Lite som om de har någon fuskkod som förskjuter gränserna för vad som borde vara möjligt. Naughty Dog har flera gånger visat dessa färdigheter, men under PlayStation 5-generationen har Insomniac Games varit en ledande kraft på denna front.

Nu när vi är nästan tre år in i PS5-livscykeln är det dags att se vad teamet har lyckats åstadkomma i deras efterlängtade uppföljare till Marvel’s Spider-Man (10/10) och Marvel’s Spider-Man: Miles Morales (9/10). I synnerhet nu när Insomniac har lämnat PS4:an bakom sig och fokuserat enbart på nuvarande hårdvarugeneration.

Det har varit en intensiv vecka här på bloggen med många recensioner och andra spännande spelprojekt i rullning. Ingen är förvånad eftersom det vid det här laget är vida känt att den här hösten är full av spännande spelsläpp, och vi ser fram emot att vara ert fönster mot dessa händelser allt eftersom de fortlöper.

Genom att läsa veckans recensioner har du fått en inblick i några av de äventyr vi har tagit oss an den senaste tiden, men för att skåda in i framtiden räcker det med att du fortsätter läsa, för nedan avslöjar vi några av helgens spelplaner.

Datorspel baserade på rollspelet Advanced Dungeons & Dragons har alltid legat mig nära hjärtat. Allt sedan jag tog mina första stapplande steg i SSIs numera uråldriga ‘gold box’-serie (Pool of Radiance, Curse of the Azure Bonds, med flera) och senare vidare till Eye of the Beholder så har dess värld och spelsystem alltid lockat mig. Att lära sig hur man övervinner hinder, bäst bekämpar fiender och vad THAC0 egentligen betyder var till en början en ordentlig trappa. 

Genom åren har det kommit en hel uppsjö av licensierade spel, men just Baldur’s Gate-serien brukar ofta hyllas som en av de mest kompetenta serierna ur både karaktärs- och berättelseperspektiv. Efter att serien legat stilla i drygt två årtionden (om vi bortser från det utannonserade och sedan nedlagda Baldur’s Gate 3: The Black Hound) är det dags att röra runt i grytan igen och se vad ett nytt spel i Baldur’s Gate-serien kan göra med lite nya kockar inblandade.

Jag har alltid varit svag för spel som utspelar sig under ytan, i det stora blå. Senast handlade det om djuphavsäventyret Under the Waves (8/10), vilket var ett ganska mörkt spel. Dolphin Spirit – Ocean Mission är faktiskt raka motsatsen; här är grafiken ljus, med sprudlande färger och ett behjärtansvärt uppdrag.

Ön Mauripoa har drabbats av hårda stormar och mängder av bråte har flutit i land. Som om inte det vore nog, visar det sig inom kort att allt inte står rätt till under ytan heller. Jag får välja att spela som antingen Pava eller Avi; en pojke eller en flicka vars farfar bor på ön.