Det sägs att resan är målet, och med många spel stämmer det verkligen. Jag tänker specifikt på till det formidabla SnowRunner (7/10) men även From Software spelen där jag vill påstå att min favorit är Dark Souls Remastered (10/10). I dessa fall är båda titlarna oförlåtande men samtidigt belönande. Här är minnena starka av själva kampen, eller njutningen att ta sig vidare, att klara sig lite längre.

Samma sak gäller för Baby Steps, vilket är utvecklat av en trio individer med stora planer för genren promenadsimulator där Death Stranding satte måttstocken. I den här upplagan av simulator, är fokus dock helt och hållet på vandringen och resan. Och kanske ett och annat snöpligt felsteg.

När Hades (10/10) släpptes för cirka fem år sedan lyckades Supergiant Games sätta en ny standard för hur man kan strukturera ett roguelike-spel. De lyckades implementera genuint välgjorda karaktärer och en berättelse som fick spelaren att gång på gång kämpa sig igenom de utmanande nivåerna. Det omgångsbaserade spelupplägget blev helt enkelt en del av själva berättelsen på ett naturligt vis.

Redan från början när jag startar upp Towa and the Guardians of the Sacred Tree känner jag att Hades har varit en väldigt stark inspirationskälla, då många designval påminner om detta upplägg. Det är ju dock ganska stora skor att fylla, samtidigt som det måste kunna stå på egna ben och göra något unikt.

Oktober är här och nu syns det på släpplistan att slaget om julklappspengarna har börjat. Inte nog med att det faktiskt finns ett julspel på listan, mängden stora och små spel är ordentligt omfattande. För ovanlighetens skull är mina tre utvalda höjdpunkter från helt olika genrer och kategorier. Eller vad sägs om ett actionäventyr som måste klassas som AAA, ett episodiskt, berättelsedrivet superhjälteäventyr och en grön återutgivning av ett tornförsvarsspel? Kan du redan nu gissa vilka de tre höjdpunkterna är?

Utanför topptrean hittar du några spel som är riktigt efterlängtade av många. Spel som Battlefield 6, Little Nightmares 3, och Ninja Gaiden 4 hamnade utanför. Om du inte hittar något på oktober månads släpplista som du går igång på har du antingen otroligt snäv smak eller så borde du kanske se dig om efter en annan hobby.

Även om äventyrsspelen inte är en ledande genre längre, som på 90-talet, finns det fortfarande en del studior som håller facklan tänd. Microids tolkningar av Agatha Christies Poirot-böcker är ett återkommande inslag, och även om de inte alltid bjuder på de mest omvälvande spelupplevelserna har de ändå oftast en del guldkorn att avnjuta.

För ett par år sedan kikade jag närmare på Agatha Christie – Murder on the Orient Express (7/10) och nu har turen kommit till en annan långfärd, nämligen Death on the Nile. Den stora frågan jag hade inför recensionen var om teamet har lyckats fräscha till upplevelsen lite för att bjuda på lite mer inlevelse, och till en början kändes det faktiskt lovande.

Genom åren har jag sprungit på en och annan ”Doom-klon” medan jag vadat fram genom alla spännande spelsläpp. För den som är ovan vid begreppet kan man väl kort förklara det som spel vars inspiration i mångt och mycket härstammar från den klassiska actionskjutaren Doom. En av de mest kultförklarade klonerna kan vara Hexen från 1995, och det kanske snarare är det som Wizordum påminner starkt om.  Med ett smågulligt fantasytema och blodigt upplägg i grunden erbjuder man trollkarls-action för fulla muggar, och jag har tagit tempen på denna formel.

Spelet öppnar med nyheten att kungariket Terrabruma är under attack. Ondskefulla krafter trycker på från alla håll och kanter, och det är upp till mig som spelare att röja upp bland angriparna. Som start får jag först välja vilken kategori av karaktär vi vill spela som. Varje klass har lite olika styrkor och svagheter, och valet beror i stort på vilken sorts spelstil du känner för. Jag väljer att köra som Cleric, en klass som startar med en härligt kompakt klubba och balanserade egenskaper.