Recension: Once Upon a Katamari [PS5]

Katamari-serien har varit en välkommen färgklick i spelbranschen sedan Katamari Damacy dök upp till PlayStation 2 för drygt 20 år sedan. Det har kanske aldrig varit spelet som toppar försäljningslistor, men kan ändå onekligen benämnas som en kultklassiker i spelhistorien.

Trots detta har det ändå dröjt ett bra tag sedan vi fick en riktig uppföljare i serien. Trenden började dock peka mot detta när Bandai Namco släppte nyversioner av de två första spelen, och nu är det äntligen dags för helt nya äventyr med The King of all Cosmos i Once Upon a Katamari.

Den skruvade berättelsen börjar med att The King of Cosmos ännu en gång råkar eliminera planeter och stjärnor i vår galax, vilket förstås inte på något vis är hans fel eller ansvar. Han tar dock på sig uppdraget att återställa allt till tidigare skick, och det innebär att han kommer att delegera allting till prinsen och ta äran för allt jobb. För att få allting på plats igen behöver du resa genom åtskilliga tidsåldrar och samla på dig föremål som sedan fungerar som beståndsdelar för nya planeter och stjärnor.

Om du inte är familjär med serien sedan tidigare kan detta låta som ett något bisarrt upplägg, men tro mig, det är bara att skrapa på ytan. Du spelar alltså som prinsen som i respektive nivå rullar runt en klibbig boll i hopp om att saker fastnar på den. I en majoritet av nivåerna är målet att samla på sig tillräckligt många saker för att uppnå en specificerad storlek, men det fungerar inte riktigt att ge sig på stora prylar på en gång. Istället måste du gradvis växa för att kunna hantera större och större föremål, och det gäller ibland att vara ganska snabbtänkt om du ska nå ditt mål under de angivna tidsgränserna.

Varje nivå fullkomligt dräller av föremål att suga upp, och när du börjar lära dig nivåerna går det även att se mönster för vilka vägar du kan ta för att växa optimalt. En del nivåer har dessutom avgränsade områden som inte blir upplåsta förrän du når en viss storlek, och fungerar som en naturlig väg framåt för att hitta nya föremål som passar din storlek.

Precis som i originalet är styrningen både påhittig och potentiellt vansinnesframkallande. Det fungerar ungefär som ett fordon på larvfötter, där du för fram båda styrspakarna samtidigt för att bege dig framåt och båda spakarna bakåt för att backa. Det fungerar överlag bra, men det händer ibland att jag fastnar mellan föremål eller i hörn på ett vis där det känns snudd på omöjligt att ta mig ur. I dessa fall är dessutom kameran sällan till någon hjälp när den klipper genom väggar och dylikt.

Trots dessa irritationsmoment är det svårt att lägga undan spelet när jag väl har funnit en bra väg genom nivån. Den tillfredsställande känslan att plötsligt nå nästa storleksnivå för att kunna rulla upp ännu större föremål är fortfarande svårslagen, och tillsammans med det lysande soundtracket blir det hela en väldigt upplyftande upplevelse.

Men även om det är kul att återvända till tidigare nivåer och jaga bättre resultat blir det i slutänden lite för mycket repetition för att ta sig vidare i berättelsen. En del nivåer är låsta bakom ett specifikt antal kungakronor som går att samla på sig under spelets gång, men de är ofta ganska väl gömda i de kaotiska nivåerna. Det finns ett föremål du kan plocka upp och aktivera för att kunna se var de befinner sig under en kort stund, men det är inte ofta som du kommer att lyckas plocka upp alla i ett svep även med denna information.

Once Upon a Katamari är en uppföljare som är väldigt trogen konceptet från de två originalspelen på PlayStation 2, och det är på gott och ont. Det är en riktigt färgsprakande glädjebomb i sina bästa ögonblick, men kan lika gärna vara en frustrerande kamp mot fysikmotorn och kameran. Spelet kommer inte att övertyga spelare som inte var sålda sedan innan, men om du redan är en inbiten fan har du troligtvis redan köpt spelet och har nynnat på ledmotivet i flera timmar i sträck nu.