Recension: Chickenhare and the Treasure of Spiking Beard [PS5]

När jag började spela Chickenhare and the Treasure of Spiking Beard så var min relation till titeln och karaktärerna enbart en trailer för spelet och inget annat. I efterhand har jag nu läst mig till att spelet är baserat på en filmlicens av två animerade filmer som i sin tur är baserade på en serietidning.

Jag slängs direkt in i hetluften och förväntas nog veta mer om karaktärerna än vad jag gör, då jag exempelvis inte hade förstått att huvudpersonen Hopper är en hybid av en kanin och kyckling och att det är fjädrar på hans öron som ger honom förmågan att glidflyga. Ibland kan jag uppskatta när spelaren inte dumförklaras och där jag får lägga lite jobb själv på att lära känna karaktärerna, men här blir det extremt tydligt att spelets målgrupp är de som redan sett och uppskattar filmerna.

I grund och botten handlar det om ett tredimensionellt plattformsspel med några simpla actionförmågor. Jag kan enkelt växla mellan de tre huvudkaraktärerna med en knapptryckning. Kycklingharen kan som jag redan nämnt glidflyga, skunken kan slåss mot fiender och sköldpaddan kan glida på och krossa bräckliga golv med skalet.

Det första som slår mig är att kontrollerna känns sladdriga, vilket aldrig är ett gott tecken i ett plattformsspel. Det finns ett mindre eftersläp i min input och jag får ingen känsla av precision. Den känslan förstärks tyvärr av den bedrövliga kameran som får mig att tänka på tredimensionella plattformsspel i sin linda. Här blandas en trög, manuell kamera med skriptade kameraskiftningar och trots att det finns en markör på marken så orsakar kameran mängder av dödsfall för mig. Som jag sagt förut så är det en bedrövlig känsla att bli arg på spelmekaniken istället för min egen förmåga och här är det tyvärr befogat.

Problemen stannar inte där, utan jag fastnar i miljöerna mer än en gång och andra detaljer i omgivningarna känns opolerade och grovhuggna. Det finns till exempel fläktar på banorna i molnvärlden och det känns ganska godtyckligt kring var jag ska positionera mig för att få en boost och det är oklart hur länge jag kan sväva och trillar ofta till min död.

Berättelsen känns extremt krystad och okomplicerat simpel. En ökänd igelkottspirat har hittat en gammal artefakt och du måste besöka alla kungarikena som vaktar varsin sten. Mellansekvenserna har några röstsatta dialoger men har mestadels textbaserad kommunikation och jag är ordentligt frestad att skippa de sekvenserna helt. En detalj jag faktiskt gillar med spelet är grafiken där både karaktärer och miljöer är färgglada och trevliga, men det räddar dock inte upp min helhetssyn.

Även målen på banorna är enformiga och simpla och handlar om att samla många mynt, några skatter och att dö få gånger. Särskilt det sistnämnda gör att det är svårt att få fem stjärnor på banorna, vilket skulle vara ett mål om man jagar troféer.

Tyvärr är Chickenhare and the Treasure of Spiking Beard ännu ett filmlicens-spel som lever upp till myten att det handlar mer om att marknadsföra en film än om att leverera ett högkvalitativt spel. Det finns så många bra plattformsspel på marknaden att jag inte ser någon anledning att genomlida det här om du inte är ett superfan av franchisen.