Genren pusselspel används ganska generöst, och kan beskriva allt från äventyrsspel i första person med pusselinslag till avskalade tankenötter. Active Neurons tillhör definitivt den senare kategorin. Du ska aktivera neuroner genom att knuffa till en nervände med ett block, men problemet är att blocket du kontrollerar inte slutar glida förrän det slår i ett hinder.

Varje område av hjärnan består av tio nivåer och bjuder på en ny spelmekanik, som till exempel hinder som dödar dig, block som kan knuffas och glasblock som går sönder efter en träff.

Att beskriva handlingen i My Friend Pedro är lite som att trilla ner i kaninhålet till Underlandet, en plats där ordet ”konstigt” agerar röd tråd. Med ”konstigt” menar jag dock inget negativt i det här fallet, utan snarare något som väcker nyfikenhet och intresse.

Min karaktär vaknar upp i ett unket källarutrymme som snart visar sig vara en restaurangs matkällare. Utifrån hörs arga röster som kommer fram till att jag ska ”förberedas” för att hamna på någons tallrik. Det ser illa ut för min huvudkaraktär, men plötsligt har jag sällskap. Det är bananen Pedro som glatt erbjuder sig att hjälpa mig ur knipan. Konstigt var ordet.

Efter många år som enbart en dröm hos de inbitna fansen, och sedan vad som kändes som en halv evighet under utveckling, kan vi nu konstatera att det finns en nyversion av Final Fantasy VII. Det var det japanska rollspelet som på många vis var genombrottet för genren för den bredare massan i väst och som fortfarande, efter så många år har etsat sig fast som en av de viktigare spellanseringarna genom tiderna.

Kombinationen av de starka karaktärerna, den intressanta, och än i dag väldigt aktuella grundberättelsen, och för tiden banbrytande fokus på det filmiska berättandet höjde ribban på flera fronter i spelbranschen. Det går ju förstås att argumentera att de kantiga karaktärsmodellerna inte har åldrats speciellt väl, men så är det ju med alla 3D-baserade spel för några generationer sedan.

Veckorna rullar verkligen på i högt tempo numera, och vi är redan framme vid påsken. Det betyder ju för de flesta några extra lediga dagar som kan fyllas med massor av spelande, när du inte äter den traditionella sillen och de tillhörande äggen.

I redaktionen är det fullsmockat på recensionsfronten, och vi börjar i vanlig ordning med att gå igenom några av våra pågående projekt.

Dandara: Trials of Fear är ett starkt exempel på hur man kan ta en gammal och relativt uttjatad genre, krydda den på ett annorlunda sätt och på så vis få fram ett spännande resultat som fortfarande har kvar genrens kärndrag och samtidigt kommer med något nytt. Spelet är nämligen inte ett renodlat Metroidvania som man vid första anblick kan tro utan verkar även ha influerats av spel inom ”bullet hell”-genren.

Handlingen i spelet är för diffus och drömlik för att kunna redogöra för på ett adekvat sätt men kort sagt ska du i rollen som hjältinnan Dandara utforska en labyrintliknande värld i jakt på dess räddning. Världen breder ut sig rum för rum i klassisk Metroidvania-stil men det som skiljer den från andra titlar inom genren är sättet du utforskar den på. Dandara spatserar, klättrar och småhoppar nämligen inte genom rummen som en vanlig hjältinna. Hon har gravitationen på sin sida och tar stora språng mellan golv, väggar och tak på ett sätt som skulle imponera på självaste Spindelmannen.