Recension: Watch Dogs 2 [PS4]

Ett av de mest omtalade spelen på E3-mässan 2013 var tveklöst Watch Dogs (7/10), som med hjälp av en väldigt imponerande demo piskade upp förväntningarna för den nya konsolgenerationen. Slutprodukten lyckades dock inte riktigt reflektera vad som hade visats upp, och efter en del förseningar var förväntningarna uppe på orimliga nivåer som spelet aldrig skulle kunna nå.

Med uppföljaren ämnar Ubisoft att försöka genomföra en del av de saker de inte riktigt nådde upp till i första spelet, och nu har skådeplatsen skiftat från Chicago till San Francisco.

Med den nya staden får vi också en ny protagonist, vilket är en jäkla tur. Jag tror inte att jag hade orkat med ännu ett spel med den osympatiske Aiden Pearce, och glädjande nog är vår nye hjälte precis vad spelet behöver. Marcus Holloway är både smart och underhållande, har en intressant bakgrundshistoria, och skapar nästan på egen hand en betydligt mer intressant berättelse än vad första spelet lyckades göra överlag.

Marcus är en ung, talangfull hacker från Oakland som har hamnat i polisens register mest för att en algoritm har beräknat att han är en potentiell risk. Han beslutar sig då för att radera sitt register, och för att göra detta måste han bryta sig in hos Blume. Detta är företaget som har skapat ctOS, vilket är ett operativsystem som driver nästan all elektronik och som förstås samlar in data om alla användare. Denna information säljs sedan till andra företag som utnyttjar den för att höja bland annat försäkringspremier och boendekostnader.

Tyvärr går det inte att hacka och ta kontroll över den stora krabban.

Tyvärr går det inte att hacka och ta kontroll över den stora krabban.

Inbrottet gör att hackergruppen DEDSEC får upp ögonen för Marcus och på ett ganska bryskt vis rekryterar honom till deras sak. Det dröjer dock inte länge förrän gruppen hamnar i Blumes kikarsikte och hamnar i konflikt med företagets utvecklingschef Dusan Nemec. Han är en typiskt slemmig Silicon Valley-chef, och faktiskt en ypperlig antagonist som vem som helst skulle vilja se råka illa ut. För att få korthuset att falla behöver dock Marcus och övriga DEDSEC se till att samla information från alla som är involverade i den omfattande konspirationen.

Jämfört med förra spelet har både karaktärer och manus tagit ett rejält kliv framåt, även om det ska nämnas att du inte bör vara allergisk mot populära internetskämt. Det hela känns dock genuint, och inte som att någon har försökt klämma in referenser utan att förstå varför. Karaktärerna har ett härligt samspel, och de får också utrymme att visa att de är mer än hjälpredor till Marcus förfogande.

Hackingmekaniken är en stor del av spelets fundament, och det har expanderats en aning jämfört med föregångaren. Du kan nu manipulera både människor och fordon på ett mer konkret vis, och en av de mer underhållande och intressanta mekanikerna är att fabricera bevis mot personer. Det gör att du kan skicka polisen (eller varför inte ett av stadens gäng?) på vem som helst i spelvärlden, och det är ett väldigt roande sätt att experimentera med den artificiella intelligensen. Om du behöver komma in i ett tätt bevakat område, varför inte skicka in en polispatrull följt av en bil full av uppretade gängmedlemmar? Låt dem sedan lösa sina konflikter och smyg obemärkt in medan kulorna viner.

Nudle är spelets motsvarighet till Google, och spelar förstås en stor roll i berättelsen.

Nudle är spelets motsvarighet till Google, och spelar förstås en stor roll i berättelsen.

Om du helt och hållet vill undvika risker kan du oftast undvika att röra dig i farliga områden, och istället använda din radiostyrda drönare eller bil. Drönaren är utmärkt att använda för att få en överblick på området du behöver ta dig in i, men kan dessvärre inte interagera med fysiska hackningar. Det kan du dock göra med bilen, men denna är i sin tur lite svårare att smyga in med och inte heller lika lätt att komma undan med när du blir påkommen.

Världen är överlag väldigt kul att interagera med, och jag tillbringade bitvis långa stunder med att bara jäklas med befolkningen för att studera hur den artificiella intelligensen reagerar i olika situationer. En gitarrspelande man i en park blev ett av mina offer när jag anmälde honom som en misstänkt terrorist, och när polisen kom för att ta honom försökte han fly. När han tacklades ner på marken kom hans vänner till undsättning och började attackera poliserna. Förstärkning kallades in, skottlossning utbröt och resten är historia.

Många talar om hur Assassin’s Creed II räddade serien eftersom den första delen som inte riktigt levde upp till förväntningarna, och det finns stora likheter med utvecklingen från Watch Dogs till Watch Dogs 2. Den öppna spelvärlden är förvisso av standardformat och gör inte mycket som är spektakulärt, men uppföljaren gör det roligt att utforska och interagera med spelvärlden. Tillsammans med starka och välskrivna karaktärer gör det att jag verkligen vill se vart serien tar oss härnäst.

Kommentera