Recension: Watch Dogs [PS4]

På förhand är det lätt att få intrycket att allt och alla går att hacka i Watch Dogs. Ett Grand Theft Auto där varje liten nod i nätverket går att manipulera. Där dataintrång är en viktigare ingrediens än automatvapen. Ack, så fel man kan ha.

Elefanten i rummet är att Watch Dogs inte alls är något nyskapande och banbrytande. Det är lika bra att få den tanken ur världen: precis som alla andra sandlådespel i samma anda lägger jag merparten av tiden på att skjuta underhuggare, rymma från polisen och leta samlarföremål.

Det är visserligen inget fel med det, för Ubisoft har levererat en titel som kan konkurrera med genrens giganter.

I spelets alternativa version av Chicago är allt övervakat. Stadens datasystem ctOS håller koll på allt som sker – och bjuder förstås hackare som Aiden Pearce på en bakväg in i ditt privatliv. Det är tack vare detta som det går att slå om trafikljus, ta över övervakningskameror eller få reda på att tjejen på bänken där varit otrogen mot sin man.

Spelets berättelse är en klassisk, klyschig hämndhistoria; en närstående har mördats och någon måste straffas. Till sin hjälp har Aiden sitt dåliga humör, en mobiltelefon och Chicagos alldeles egen Lisbeth Salander. Historien berättas med vackra vyer och mellansekvenser där Ubisoft lagt mer tid och ork på den mycket trevliga grafiken än på den styltiga dialogen. Manuset är en schweizerost av hål stora som serverhallar, och lämnar lösa trådar åt höger och vänster (även om vi kan räkna med att dessa följs upp i någon av de många expansioner som utlovats).

Möt Watch Dogs-gänget: galen hackare med tveksamt skägg, Lisbeth Salanders tvillingsyster, arg vit man i trenchcoat och välklädd lönnmördare.

Möt Watch Dogs-gänget: en galen hackare med tveksamt skägg, Lisbeth Salanders tvillingsyster, en arg vit man i lång rock och en välklädd lönnmördare.

Det tråkiga är att den spännande utgångspunkten går förlorad. Det känns sällan som att jag tar rollen som en smart hackare med tekniken på min sida, oftast blir jag bara en Trevor Philips som med granatkastare gör köttfärs av gängmedlemmar, säkerhetspolisen eller vem som nu råkar stå i min väg.

Varför Aiden alls gör som han gör är högst oklart. Han är en ensam hämnare med skrovlig röst som tagit på sig det tveksamma uppdraget att rensa upp bland Chicagos kriminella gäng och korrupta politiker, men som egentligen bara bryr sig om sina närstående. Varför han besitter detta rättspatos framgår inte, på samma sätt som det inte framgår varför han i ena stunden stoppar en ficktjuv för att i nästa själv stjäla en bil.

Jag förmodar att denna motstridighet ska speglas i Watch Dogs löst implementerade karmasystem. Om Aiden gör sitt jobb som hackervärldens Batman och spöar rätt skurkar blir han grannskapets räddare, medan för många civila dödsoffer snabbt leder till avsky och att förbipasserande ringer polisen så fort de får syn på hans karaktäristiska keps. Tyvärr är det ganska få av hans handlingar som har någon effekt och det blir återigen underligt när det blir ordentliga minuspoäng för att köra på en fotgängare men inte ett skvatt händer om jag rammar en annan bil tills den börjar brinna eller spränger något med en handgranat.

Lustig fakta: cirka nittio procent av all information om förbipasserande handlar om avvikande sexuella beteenden.

Lustig fakta: cirka nittio procent av all information om förbipasserande handlar om avvikande sexuella beteenden.

Lyckligtvis finns det några punkter där spelet briljerar. Biljakterna får Grand Theft Auto att kännas som en trist racingsimulator i jämförelse. Det är en fröjd att stoppa motståndarna med hjälp en väl avvägd explosion, plötsligt uppfällda pollare eller trafikkaoset som uppstår när en fyrvägskorsning visar grönt ljus för samtliga bilister.

Tråkigt bara att de tre alternativen i princip är de enda som erbjuds.

Och att kunna hacka sig in i förbipasserandes privatliv är en gimmick som behåller sitt underhållningsvärde spelet igenom. Pinsamma sms-konversationer, övervakningsbilder som visar det pinsamma ögonblicket när någon råkar zappa in på en porrkanal eller bara det enkla konstaterandet att han som sitter i bilen framför har ett minst sagt osunt förhållande till My Little Pony.

BAM!

BAM!

Allt som behövs för att täcka upp det här är ett bra PR-team”, säger lustigt nog en av hackerprofilerna i Watch Dogs.

Ubisoft lyckades på förhand otroligt bra med att framställda spelet som revolutionerande. Den glada nyheten är att känslan, trots Watch Dogs många brister, oftast hållet i sig i spelet.

Som öppen spelvärld är Chicago välsnickrat. Det finns en bra variation på sidouppdrag, det finns en mängd knäppa minispel med egna färdighetspoäng och uppgraderingar och ett spännande flerspelarläge där du ska hacka en intet ont anande spelare i dennes egen spelvärld. Detta resulterar ofta i roliga situationer eftersom du själv ser ut som en vanlig förbipasserande, och offret bara vet att någon av de civila på gatan spionerar – men att skjuta alla skulle bjuda på alldeles för många minuspoäng …

Det trista är att så många av funktionerna känns hastigt ditsatta. Det är lätt att dra en parallell till Assassin’s Creed – Ubisofts andra stora franchise. Det första spelet kändes, trots många nymodigheter, i efterhand mest som en konceptskiss inför del två. På samma sätt tror jag att Watch Dogs i själva verket är en väl utförd teknikdemo inför den oundvikliga uppföljaren.

4 kommentarer
  1. Mac_da_man
  2. macke86
  3. SonicTheFudgehog SonicTheFudgehog
  4. Die Monger Thomas

Kommentera