Recension: Virginia [PS4]

Jag har spelat en hel del konstiga, knepiga och knäppa spel genom tiderna. Jag har utforskat en flummig värld i Hohokum (8/10), skjutit klasskamrater med feromoner i Gal*Gun: Double Peace (4/10), och sjungit med i röstsyntesen Hatsune Mikus alla låtar. För sjutton, jag har till och med upplevt en konsert med henne, där hon uppträder som ett hologram. Trots allt detta, vill jag nog påstå att jag aldrig har upplevt något så udda som spelet jag precis har avslutat.

Virginia, utvecklat av studion Variable State i Storbritannien, är ett mästerverk på många sätt, även om utseendet lämnar en hel del att önska. Inte ett ord yttras i hela spelet, men trots karaktärernas simpla utformning förstår jag vad som försiggår i deras tankar. Musik, interaktion och animation är de enda uttryckssätten som förmedlas i hela berättelsen och jag sitter helt förbluffad efter upplevelsen. Det går hem, trots snäva regler och ett tunt ramverk!

I spelets början ikläder jag mig rollen av den blivande FBI-agenten Anne Tarver; berättelsen börjar i och med att hon mottar sin jacka med de tre gula bokstäverna. Omedelbart blir vår protagonist tilldelad sitt första fall; att utreda vart den unge Lucas Fairfax har försvunnit. Äventyret utspelar sig i den försvunne tonåringens hembygd Kingdom, där mängder av märkliga saker inträffat, och fortsätter att inträffa.

En bricka klar, nu måste jag bara ta tag i körlektionerna också!

En bricka klar, nu måste jag bara ta tag i körlektionerna också!

Jag vill inte berätta mer om själva händelserna som utspelar sig, eftersom hela upplevelsen är uppbyggd kring dem. Miljön som jag insuper berättar dock sin alldeles egna historia, och här finns det mycket att berätta. Kingdom är ett ganska litet samhälle och tillsammans med sin äldre, och mer erfarna kollega, börjar Anne att försöka ta reda på vad som hänt.

Rent designmässigt glänser Virginia på flera fronter, bland annat när det kommer till hur scenerna i spelet visas. Som åskådare och spelare styr jag protagonisten runt miljöerna och försöker hitta ledtrådar. Dock skiljer sig denna titel dramatiskt jämfört med sina likar; här klipps scenerna snyggt ihop utan att jag kan påverka något. En promenad i en lång korridor tar bara några sekunder eftersom spelet vill driva berättelsen framåt, viktiga ögonblick byter kameravinkel för att spä på den filmiska känslan. Även om jag ibland känner att mina handlingar klipps av tvärt, respekterar jag valet av att påverka scenerna som efter ett manus.

Jag måste få till en lite djupare röst...hmmm... "Have you seen this boy?"

Jag måste få till en lite djupare röst…hmmm… ”Have you seen this boy?”

Knepiga karaktärer och konstiga situationer bjuds det på i rätt stora mängder, samtidigt som något mörkt, elakt ruvar i bakgrunden och sätter sin prägel på hela min upplevelse. Det är något som verkligen inte står rätt till i Kingdom och jag slås hela tiden av känslan att vara mitt inne i en film av David Lynch, och då menar jag det på ett bra sätt. Jag stormtrivdes i hela serien om Twin Peaks, och det är kanske därför jag gillar Virginia så mycket.

Om det är något som jag inte uppskattar, är det att spelet inte verkar vara riktigt anpassat för plattformen. Om jag gör vida, snabba svängar med kameran, känner jag av en rejäl dipp i bilduppdateringen, något som jag normalt inte brukar inte lida av. Här är det dock så att jag nästan blir lite illamående emellanåt.

Efter att ha sett eftertexterna rulla i spelet, känner jag att jag förstår mer av händelserna än när jag var mitt i undersökningen av fallet. Jag längtar genast efter att få uppleva hela historien igen, med vidöppna ögon. Virginia är långt ifrån det vackraste spelet jag kommer att spela i år, faktum är att det visuellt påminner om äventyrsspelen jag spelade på min MSX under åttiotalet. Men det spelet saknar i grafisk skönhet, väger det med lätthet upp med sin påtagliga atmosfär och sina genialiska scenklipp.

Kommentera