Recension: Hohokum [PS4]

Long Mover är en ormlik varelse med ett ensamt öppet öga längst fram. Den som någon gång rört Achtung Die Kurve! eller valfri Snake-klon förstår genast vad som är på gång. Fast det är förstås helt fel.

Det finns inga fiender att undvika, äpplen att käka eller hinder att krocka med. Hohokum är ett långt drömlandskap uppbyggt av knappt 20 världar som Long Mover färdas mellan via hål i kulisserna, som genom en sagobok. Det trygga formatet med den slingrande masken är nämligen bara början.

Varje fantasifull värld har sina egna förutsättningar. I en simmar jag fram bland tropiska fiskar, i en annan gäller det att få ett nöjesfält att börja rulla och i en tredje ska ett bröllop hållas. Det är till en början lite luddigt vad som gäller. Hohokum saknar helt instruktioner och det gäller att känna in atmosfären och börja experimentera. Målet är att befria Long Movers ormfränder, som av någon anledning verkar vara inspärrade på de olika banorna.

Vattenvärlden är en av mina personliga favoriter.

Vattenvärlden är en av mina personliga favoriter.

Det är lite olika hur mycket Long Mover kan påverka sin omgivning. Ibland svävar hen bara omkring och snuddar grejer i väntan på att något ska hända, andra gånger går det att lyfta med sig människor eller föremål och försöka pussla ihop dem på rätt ställe. Det är sällan problemlösningen tar mycket tid, snarare handlar det om att hitta vilka föremål i de detaljrika miljöerna som är relevanta.

Det kan bli luddigt ibland. Och eftersom det inte finns någon karta är det ibland svårt att hålla reda på vilken portal som leder till vilken värld, men det känns inte som något direkt hinder i det här fallet. Att utforska Hohokums värld, att tända stjärnorna eller se hur de små invånarna interagerar, det är det som är spelets styrka. Ihop med den hypnotiska musiken blir den första stunden i spelet ett nästan translikt utforskande, ett sätt att testa gränserna för vad som är ett spel.

Tråkigt nog är själva spelmomenten inte lika exalterande. De handlingsförlopp som ska till för att klara av en särskild bana är sällan speciellt kluriga, istället känns de ofta plågsamt uttjatade. För en titel som bryter så mot spelmediets regler uppvisar Hohokum emellanåt en enorm brist på originalitet. Att samla fyra färgklickar eller putta på spakar är inte direkt revolutionerande.

Många banor går, enkelt förklarat, ut på att plocka upp folk och släppa av dem på rätt plats.

Många banor går, enkelt förklarat, ut på att plocka upp folk och släppa av dem på rätt plats.

I sina bästa stunder påminner spelet om Phil Fish geniala pusseläventyr Fez, där varje nytt rum dolde ett oändligt antal gåtor. Det tar tid att träna ögat och, så att säga, läsa spelvärlden mellan raderna men när väl inträffar finns nya klurigheter i varje hörn av skärmen.

Tyvärr håller det inte riktigt samma höga klass. Däremot bjuder Hohokum på ett par timmars meditativt avbrott från resten av spelbiblioteket.

Kommentera