Recension: Jotun: Valhalla Edition [PS4]

Jag har alltid varit förtjust i spel med handritad grafik och Jotun: Valhalla Edition levererar verkligen på den fronten. Inte nog med att grafiken är vacker, det erbjuds dessutom stor variation i miljöerna, vilka tillsammans med ljudbilden ger en stämning så tjock att den nästan kan skäras med kniv.

När spelet börjar får jag kontroll över krigarkvinnan Thora som döpts efter åskguden Tor från den nordiska mytologin. Hon har precis dött och måste imponera på gudarna för att få komma till Valhalla. Berättelsen tar väldigt lite plats och narrativet består av en berättarröst som på engelsk-textad isländska berättar detaljer om banorna och figurerna. 

Spelet är oväntat kort och består av fem världar, där varje värld motsvarar ett gudomligt element bestående av två nivåer och en boss. De vanliga banorna är tyvärr lite för lätta och blir en ren transportsträcka till de betydligt klurigare striderna mot elementets jätte. Den som har koll på sin nordiska mytologi vet att Jotunhem är jättarnas land och varje boss i spelet är en Jotun, eller jätte.

Jera, jordjätten som både försöker eliminera och pollinera dig

Jera, jordjätten som både försöker eliminera och pollinera dig

Samtliga bossar är gigantiska; oftast står jag nere vid fötterna och slår med min yxa som ser ut som ett cocktailsvärd i storlek. Varje jätte har unika förmågor och för mig tar det vid varje tillfälle tre till fyra försök innan jag lär mig deras första specialattacker. Sedan får jag repetera processen när bossen når lägre hälsa och får nya förmågor.

I striderna mot jättarna har du gudaförmågor till din hjälp, och dessa färdigheter går att hitta om nivåerna utforskas noggrant. Tillsammans med gyllene äpplen, som ökar dina livspoäng, är de enda uppgraderingarna som finns i spelet. Jämfört med andra actionrollspel, där jag tänker mest på Bastion (9/10) och Transistor, känns detta lite tamt.

Kontrollerna är enkla med två olika attacker och en rullning. Den långsamma och starka attacken är dock så långsam att jag använder den mycket sparsamt under min genomspelning. Det händer ibland att jag fastnar på bossarna och åker på i min mening oförtjänta attacker. Utöver det är träffboxen otydlig och jag slår många yxhugg i luften innan jag lär mig var jag ska stå.

Spelet kom till efter en lyckad Kickstarter-kampanj, där några av bonusmålen inkluderade fler jättar och fler världar; mål som tyvärr aldrig nåddes. Jag förstår att budgeten inte tillät mer med tanke på allt arbete med teckningarna, men spelet hade varit avsevärt mycket bättre om det hade innehållit fler nivåer. Överföringen från PC till PlayStation 4 gav oss Valhalla Edition där du i det extra spelläget Valhalla Mode får möta svårare versioner av bossarna direkt efter varandra.

Elektricitetsbossen Hagalaz skruvar upp spänningen!

Elektricitetsbossen Hagalaz skruvar upp spänningen!

Mysfaktorn i spelet är otroligt hög och jag småler när jag påminns om sagorna jag lärde mig i skolan; berättelserna om örnen som sitter i världsträdet Yggdrasil med en hök mellan ögonen, om de fyra hjortarna och självklart om gudarna och deras maktområden. Jag blir glad att spel som detta finns i utbildningssyfte som motpol mot Marvels Thor-filmer som säkert stora delar av världen tar som sanning (eller myt i det här fallet).

När jag väl är klar med spelet och tittar på trofélistan inser jag att jag aldrig kommer att klara platinum och ser ingen annan anledning att spela om det. Jotuns största brister är längden på spelet, avsaknaden av omspelningsvärde och det tunna innehållet mellan de roliga och utmanande bosstriderna.

Kommentera