Recension: Bastion [PS4]

Det här är inget nytt spel, inte på något sätt! För spelare som varit trogna PlayStation-plattformen har det dock funnits ett tomrum som jag inte känt till tidigare. Bastion är underverket som jag inte visste plattformen saknat men nu är allt i sin ordning igen i och med versionen som släppts till PlayStation 4!

Till en början är allt precis som vanligt för mig. Min karaktär faller ur himlen, slår i marken och vaknar upp. Helt ovetande om sin situation reser han sig upp och börjar se sig omkring. Allt verkar vara tvärtom, inverterat på något sätt; det finns ingen himmel och knappt någon mark att stå på. För varje steg min karaktär tar, framträder dock ny mark framför hans fötter och världen växer fram. Miljön är fredlig och livet verkar fridfullt även om jag lyckas trilla ner i tomheten ett flertal gånger när jag undersöker områdena. Efter en stund hittar protagonisten en hammare och ganska snart visar världen att allt inte handlar om flygande stenar och gröna buskar.

Första monstret nedgör jag enkelt och känner omedelbart en skön återkoppling i varje slag jag landar på min fiende. Hammaren trivs jag mycket bra med men den är bara det första i en mängd vapen som jag ska få möjlighet att använda. Arsenalen som sträcker sig från vassa, snabba svärd till murbräckor och eldskastare är uppdelad i två kategorier; närstridsvapen och avståndsvapen. Varje gång jag hittar ett nytt tillhygge, byts det förvalda bort och jag tvingas att spela med det nya en stund. Ett smart initiativ som gör att jag smakar på alla olika uppfinningar innan jag hittar mina solklara favoriter.

Jag älskar min hagelbrakare. Ät bly, era uppblåsta blobbar!

Jag älskar min hagelbrakare. Ät bly, era uppblåsta blobbar!

Vapnen går att uppgradera med hjälp av material som du hittar i nivåerna som jag utforskar, men det går också att bli belönad genom att klara utmaningar där det finns stora fördelar att hämta för varje vapen.

Vapen och strider har de flesta spel idag men det är verkligen inte detta som gör Bastion unikt, utan det vinnande konceptet från Supergiant Games bygger på fingertoppskänslan i atmosfär, miljöer och sättet som historien berättas. Logan Cunningham är människan bakom den passande och känslofyllda rösten som hela tiden finns i bakgrunden och berättar vad som händer. Bastion hade nog klarat sig med endast detta utmärkta narrativ men faktum är att allt genomsyras av omtanke och kärlek i det här spelet! Till och med de förstenade kropparna av offren från den påbringade katastrofen talar till mig liksom de mumifierade kvarlevorna från Pompejis utbrott.

Musiken är även den i en nivå för sig själv. Darren Korb heter kompositören som bekymmersfritt blandar långsamma, skitiga drum ‘n’ bass loopar med westerngitarrer och hindimusik och får det att låta sådär fasansfullt bra att jag nästan blir tårögd. Allt är inslaget i en underbar förpackning med rött snöre som får mig att smälta gång på gång – jag är förlorad i upplevelsen!

Dags att uppgradera! Ska jag bli bättre i strid eller ska det bli jobbigare att slåss?

Dags att uppgradera! Ska jag bli bättre i strid eller ska det bli jobbigare att slåss?

Ni har hittills bara fått läsa om mina känslor som spelet förmedlar och det beror nog på att jag fortfarande är förundrad över storheten av det här verket; känslor som jag konstant matas med av det här mästerverket. I de tillfällen då spelmekaniken börjar kännas mondän, kompenserar Supergiant Games omedelbart med en djup eller träffande kommentar som endast kunnat levereras med mer precision från en prickskytt. Det händer även att jag börjar känna att jag vet vart berättelsen är på väg men då svänger den plötsligt åt vänster och återigen blir jag konfunderad – vart i hela friden ska vi landa?

Bastion är ett skimrande mästerverk med spelkänsla i toppskiktet, narrativ av guld och musik så bra att den betingar ett separat inköp. Precis som Journey har det en perfekt spellängd som på något sätt ändå inte känns tillräcklig, något som kanske beror på att spelet är så fantastiskt bra? Arenorna med utmaningar tilltalar mig inte så värst mycket men ändå vill jag snart tillbaks till världen – jag måste uppleva det alternativa slutet och njuta av slutlåten en gång till!

Om du, liksom jag, inte har provat att spela Bastion förut måste jag rekommendera det här spelet av hela mitt hjärta; det var väldigt länge sedan jag upplevde perfektion på det här sättet!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.