Den första veckan i februari kan vi snart lägga bakom oss och även om snön ligger tjock runt om i landet, hindrar det ju inte en sann spelare att skippa pulkan och benbrotten till förmån för en mysig PlayStation-helg.

Under veckan fick vi välkomna årets andra spel med full pott i form av Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10), vilket fick mig att helt ändra uppfattning om den 22 versioner gamla spelserien.

Innan vi kastar oss in i helgens lugn tänkte vi dock presentera vad vi i redaktionen tillbringar våra lediga timmar med. Sedan är vi såklart väldigt intresserade av att läsa vad du har för dig!

Jag är en ganska gammal grolle och uppskattar att ha fått vara med om spelens barndom. Denna förtrollande tid då jag fullständigt ignorerade genrer och naivt älskade allt som utspelade sig på en skärm eller magin av att ett spel kändes realistiskt för att det gick att hoppa.

En genre jag minns väldigt väl är peka-och-klicka-spelen med titlar som Maniac Mansion och Gabriel Knight under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Idag gör inte genren så mycket väsen av sig, men med jämna mellanrum dyker det upp något riktigt intressant.

Mängden tålamod som krävs för att ta sig igenom spel har minst sagt minskat med åren. Som liten parvel lyckades jag klara spel som Gradius och Castlevania på ren envishet, trots fler dödsfall och Game Over-skärmar än jag troligtvis hade lärt mig räkna till. Om ett spel skulle vara lika svårt idag behövs definitivt något extra för att jag inte ska ge upp direkt, såsom smarta kontrollpunkter eller fördelar som följer med till nästa försök.

Den sidskrollande actionserien Turrican lider av exakt samma oförlåtande svårighetsgrad. Det är tydligt att 90-talsserien har Contra, Metroid och ond bråd död som största inspirationskällor, och extraliven förbrukas i samma rasande tempo som i arkadspel från samma era. Lyckligtvis innehåller samlingen Turrican Flashback smidiga tillbakaspolningsfunktioner och möjligheten att spara var som helst. När olyckan är framme kan jag lätt hoppa tillbaka några sekunder och försöka igen.

“Det var en mörk och stormig natt” är lite av en klyscha då det använts till förbaskelse i både skräckspel och andra medier, och jag skyller det mesta på Snobbens författar-aspirationer.

Det nysläppta skräckspelet Silver Chains börjar mycket riktigt en mörk och stormig natt, och det första som sker är att vår protagonist krockar sin bil mot ett träd. Det är lite svårt att få hjälp med bärgning eftersom mobiltelefoner inte var uppfunna på 1920-talet, och även om de hade varit det så hade nog täckningen varit lite halvdassig långt ute på den engelska landsbygden.

Introsekvensen i plattformsspelet Olija får mina tankar att vandra iväg till Herman Melvilles bok Moby Dick. I den får vi följa sjömannen Ishmaels berättelse om när han seglar med Kapten Ahab under dennes jakt på en stor vit val.

I Olija finns ingen stor vit val, men ett fartyg på jakt efter en ljusare framtid sjunker snart, och ett ofantligt vidunder drar med sig sjömännen ner i djupet. Spelets huvudkaraktär Kapten Faraday är heller ingen Ahab, men när han snart vaknar upp och finner en magisk harpun infinner sig ändå en liknande bild.