För oss som älskar japanska rollspel var 90-talet en underbar tid där spelmakarna gick från klarhet till klarhet. En av giganterna var Square Soft, som under denna period etablerade serier som Final Fantasy och Front Mission. Då som idag fanns det en hel del titlar som aldrig nådde oss i Europa. De tre första spelen i Saga-serien släpptes exempelvis till Gameboy i Nordamerika under namnet The Final Fantasy Legend 1, 2 och 3. Allt för att rida på den populärare seriens namn. Detta följdes upp med Romancing Saga-trilogin till Super Nintendo, men den fick inte ens amerikanerna ta del av.

Dagens recension gäller en nyutgåva av det sjunde spelet i Saga-serien från 1997 till PlayStation och som aldrig släpptes i Europa. Den stora frågan är hur väl ett så pass gammalt spel har åldrats och om allt extramaterial räcker för att locka en ny generation av spelare.

Det känns smått overkligt att ett litet, smalt, lågbudget-spel som jag (och många andra) vurmat för sen det släpptes 2010 har fått en rejäl uppfräschning och moderniserats en smula. Mycket hänger på att dess uppföljare fick ett bra mycket bättre mottagande, både kritiskt och försäljningsmässigt. Nier Automata (8/10) var nog många spelares första möte med den excentriska spelskaparen Yoko Taro, och jag kan bara föreställa mig hur väl hans galenskap togs emot med helt oförstörda ögon. 

En snöig och kall sommardag en bit in i framtiden befinner sig en ung pojke och hans syster i en stad som ligger i ruiner. Utanför butiken de gömmer sig i härjar mörka, skugglika monster. Pojken ger sig i strid med dessa för att förhindra att de når fram till hans sjuka syster. Med monstren nedlagda så delar de två på en kaka och strax därefter flyttar vi oss ett bra tag framåt i tiden. Snön är borta, så även stadsmiljöerna. Istället befinner vi oss i en liten, idyllisk by. Systern är sängliggande med sin sjukdom, och den unga pojken försöker klura ut ett sätt att bota den dödliga sjukdomen som decimerat världens befolkning rejält. 

Vi är nu halvvägs genom april, och utöver en del trevliga spelsläpp har vi även fått en efterlängtad uppdatering av operativsystemet till PlayStation 5. Det är i synnerhet skönt att nu kunna skyffla över PS5-spel på extern lagring istället för att vara tvungen att radera dem när den något snåla interna lagringsplatsen tar slut. Det är åtminstone ett vettigt alternativ att ha tills vi får möjlighet att expandera den interna lagringen.

Innan vi tar helg är det dock dags att ge en liten inblick i vad som sker i redaktionen.

I försöken till hybrid-spel i form av att blanda JRPG och action-skjutare, kan jag med enkelhet räkna upp de titlar som jag tycker har lyckats med konceptet. Det utsökta Freedom Wars (8/10) bevisar att det minsann går att genomföra, till och med på PlayStation Vita. Det blir dock svårare att rada upp de, som enligt mig, har misslyckats, men Neptunia Virtual Stars (4/10) är ett av lågvattenmärkena.

Jag var därför relativt skeptisk till Nippon Ichis senaste försök till att lyckas i genren, men det var något i spel-trailern till Poison Control som lockade mig ändå. Och jag är väldigt glad att jag tog chansen.

Sverige är ett land där friluftsliv alltid har varit populärt. Många av oss har blivit tvingade ut i naturen av våra föräldrar som små, har varit medlemmar i scoutföreningar eller kanske till och med friluftsfrämjandet. Under våra besök ute i skog och mark har vi gjort lägereldar, täljt på pinnar och kanske sett ett och annat vilt djur. Men vad de flesta av oss troligtvis inte har sett under våra upptäcksfärder är spöken, något som jag som scout i spelet Cozy Grove får se massor av. Mitt uppdrag: att guida förlorade själar till sin sista vila.

Det första som slår mig med Cozy Grove är att det är ett utomordentligt ögonvänligt spel med vackra och välritade miljöer, lite som en tecknad film som snabbt får min uppmärksamhet. Jag är en ”ande-scout” vars examineringsuppgift är att rena en hemsökt ö och hjälpa de få andar som vistas där. Efter att ha anlänt till ön och börjat göra mig hemmastadd får jag ett brev från min scoutledare som informerar mig om att jag har skickats till fel ö. En ö där andarna är många och deras problem ännu fler. Men vad gör det när andarna visar sig vara trevliga?