Recension: Freedom Wars [Vita]

Flera kritiker har länge sagt att PlayStation Vita behöver ett stort, välpolerat rollspel för att lyckas i Japan, och nu när Freedom Wars har släppts är väl konsollen räddad? Utvecklarna Dimps och Shift i samarbete med Sony Japan Studio har under flera års tid arbetat på spelet som innehåller klar inspiration från Monster Hunter och Final Fantasy, väl blandat med tredjepersonsäventyr för att tilltala den japanska målgruppen. Spelet har mottagits mycket väl av hemmapubliken men frågan är hur det tilltalar oss i Europa?

Jag kastas in i handlingen med en gång, precis som om jag tittar på en välgjord film. Året är 102014 och protagonisten som jag kontrollerar har endast 244546 års straff kvar att avtjäna, brottet som har begåtts är att han har kommit till världen. Det är en dystopisk framtid som spelet målar upp där barn föds till ett liv i slaveri och måste kämpa hårt för att minska den medfödda skulden på ibland upp mot två miljoner år.

Spelet startar omedelbart med en stor strid där min karaktär, eller syndare som han kallas, tillsammans med sina kamrater slåss mot en gigantisk robotliknande varelse. Striden går snabbt från framgång till brutalt nederlag där i princip allt förloras, inklusive vår hjältes minne (någon som känner igen upplägget?). Straffet för att förlora minnet är högt och efter att ha återskapat min karaktär får jag börja om med en strafftid på en miljon år.

Nu börjar det hårda arbetet åt samhället, eller panopticon som det kallas i Freedom Wars. Till en början får protagonisten inte ligga ned för att vila, han får inte springa eller prata med någon annan, utan alla sådana världsliga saker måste betalas för att låsa upp. Minsta felsteg bestraffas med utökad tid som måste avtjänas genom att tillföra mervärde till samhället. En lydig och produktiv medborgare hjälper samhället genom att donera resurser eller utföra av myndigheten utsedda uppdrag, belöningen består i möjlighet att uppgradera karaktären.

Percy tycker om dig, speciellt när du bidrar till samhället!

De uppdrag som spelaren ska utföra är av olika karaktär och vid din sida finns alltid din syntetiska medhjälpare och ofta dina vänner. Ibland ska högre stående medborgare räddas ur fiendens klor, då och då behövs material till samhället som måste hittas och titt som tätt måste en fientlig trupp nedgöras. Striderna är riktigt bra med välprogrammerad intelligens i motståndarna och i de fall då de gigantiska Abductors kommer in i striden visar spelet sin utmanande sida. Dessa jättelika monsterrobotar kidnappar gärna medborgare och fallna medhjälpare för att stänga in dem i sina kroppar.

Striderna med de enorma kidnapparrobotarna är oerhört intensiva och kräver mycket taktiskt tänkande av spelaren eftersom varje Abductor har sina egna styrkor och svagheter. För att göra det hela lite mer intressant och utmanande kastas ofta fotsoldater eller ytterligare robotgiganter in mitt i striden. Varje karaktär har en slags änterhake integrerad i kroppen och denna måste nyttjas strategiskt för att svinga sig runt miljöerna men också för att dra ned jätterobotarna på marken för att göra dem försvarslösa och enklare att attackera.

En vanlig dag i mitt panopticon, dragkamp med gigantisk monsterrobot…

Det blir många strider i spelet men lika viktigt är den sociala aspekten som spelet sakta men säkert erbjuder mer och mer av. Ju högre nivå karaktären har, desto bättre cell får han eller hon vistas i och för varje nivåuppgradering öppnas möjligheter upp för ytterligare interaktion med gamla och nya syndare i fängelset. Även om mitt panopticon ser kallt och ogästvänligt ut, känner jag ändå en viss samhörighet med de människor som rör sig i närheten, jag trivs faktiskt lite grann!

Då och då händer det att uppdragen blir alltför utmanande och då kan det vara på sin plats att spela tillsammans med några vänner via internet. Samarbetsläget som Freedom Wars erbjuder flyter på väldigt bra, utan problem men det är viktigt att spelarna kan samsas om en strategi och dela ut roller som behövs i uppdraget för att lyckas. Håller spelarna sig inte till rollerna och planen som utarbetats i förväg är nederlaget ett faktum. I skrivande stund har jag klarat ungefär hälften av spelet och nu börjar jag känna att jag behöver mina PlayStation-vänner för att ta mig vidare.

Freedom Wars är ett fantastiskt bra spel som jag verkligen kan rekommendera både till den inbitne rollspelaren med fokus på japanska spel som den entusiastiske ”spring och skjut”-spelaren. Spelet har egentligen bara en enda brist och det sitter i kontrollerna. För att överleva på slagfältet krävs det att du som spelare justerar kameravinkeln hela tiden för att se vad din karaktär är och var fienden är som mest sårbar.

Syndaren som du kontrollerar måste även vara snabb och alert för att undvika attacker eller för att hinna till nästa fiende i tid. I den ursprungliga kontrolluppsättningen trycker spelaren på X för att springa och styr kameran med höger styrspak, något som gör att spelet känns svårkontrollerat. Givetvis finns andra kontrollscheman att tillgå men efter att ha provat dem allihop kan jag tyvärr konstatera att spelet skulle gå att kontrollera mycket bättre om det hade gjorts för PlayStation 4.