Recension: Neptunia Virtual Stars [PS4]

Att återvända till Hyperdimension-serien känns för mig lite som att åter stå framför hyllorna innehållande smågodis som jag, en gång för mycket, förätit mig på. Jag känner igen mig omedelbart, men uppskattar inte upplevelsen speciellt mycket.

Den här gången är det ett helt nytt universum som befinner sig i stor fara och gudinnorna Neptune, Noire, Blanc, och Vert blir plötsligt teleporterade till en helt främmande värld. Igen.

Den här gången stöter gudinnorna på ett helt nytt gäng hjältar i form av två virtuella superstjärnor vilka kallas ”Vtubers”. Dessa ska introducera ett slags musikaliskt element till spelupplevelsen, något som lockade mig när jag såg titeln för första gången.

Efter långa sjok av tal och text, vilka går igenom premisserna och ska sätta tonen samt intressera mig att rädda världen, introduceras jag till den nya spelmekaniken. I den här iterationen av Hyperdimensionen kretsar mekaniken nämligen mellan två helt skilda spelsätt; gudinnorna representerar genren tredjepersonsskjutare medan Vtube-stjärnorna hackar och slår sina fiender.

Efter ett tag får jag möjlighet att själv välja hur jag vill spela och då märker jag att jag lutar brant mot pang pang-upplevelsen som Neptune, Noire, Blanc, och Vert står för. Dels för att jag kan röra mig hela tiden och dels för att jag kan hålla avstånd från fienderna.

I de fall där jag vågar mig på att använda de virtuella begåvningarna, upplever jag att spelet är riktigt utmanande. Detta eftersom jag hela tiden måste hålla mig riktigt nära antagonisterna och får därför även ta emot en hel del stryk. Dessa stjärnor har dessutom tendensen att stanna upp när de ska utdela specialattacker.

Musikinslagen introduceras i bossfajterna där jag uppmanas hålla koll på vissa händelser och reaktioner hos den stora fienden. Jag får stora fördelar om jag använder fysiska attacker under vissa moment och växlar till distansattacker under andra. Problemet är bara att jag översköljs av röda och rosa färgbomber, kombinerat med färgsprakande fyrverkerier under tiden.

Musiken befinner sig hela tiden i bakgrunden och skickar inga som helst signaler till mig om när det är dags att byta taktik. Därför nöjer jag mig med att glida omkring med Neptune eller Noire och bombardera bossen med skott på ett betryggande avstånd.

Titeln erbjuder även en viss del av utforskande, men denna är så banal och tråkig att jag gång på gång suckar över att ha begivit mig långt bort från huvudspåret bara för att hitta en ny variant av cybergodis.

För den inbitne fantasten av Hyperdimension-serien, är den här titeln förmodligen ett säkert kort. Äntligen kan de få uppleva en riktig fortsättning i serien istället för att mumsa virtuellt socker från sidospåren. Men om du, liksom jag, är en vanlig entusiast med ett gott öga för JRPG-spel, är detta en rosaskimrande, sockerstinn men ändå fantastiskt tråkig uppföljare av en serie som tyvärr inte utvecklats på ett bra sätt på länge.