Mycket är på gång både i spelens värld och den verkliga världen just nu. Stortiteln Elden Ring är i antågande med tillsynes glödande starka recensioner så här långt, men på nyheterna kommer krisen i Ukraina troligtvis vara det som får tv och radio att gå varma.
Många kommer kanske att drabbas av oro, stress och funderingar på grund av det sistnämnda, så kanske kan vi finna lite trygghet i spelens värld för en stund. På redaktionen fortsätter arbetet, och här är några av våra spelplaner för helgen.
Johan trampar gasen i botten
Större vinge och fler dekaler gör tveklöst bilen snabbare
Jag har tillbringat större delen av veckan med den efterlängtade racingsimulatorn Gran Turismo 7, ett spel som jag har sett fram emot väldigt länge nu. När Sony visade upp spelet på en State of Play för några veckor sedan gav det oerhört mycket mersmak, och jag har nu kört otaliga kilometer för att kunna summera mina intryck från spelet. Du kommer att kunna läsa mer om detta under nästa vecka.
Fredrik spelar sina kort rätt
De svåra valen…
Jag har jonglerat ett par spel på sistone – dels tyngre, tuffare raidande i Final Fantasy XIV – Endwalker, men även lite mer lättsamma spel som Voice of Cards: The Forsaken Maiden. Denna kortbaserade uppföljare till Voice of Cards: The Isle Dragon Roars är uppbyggd på samma sätt, fast med en ny handling och nya karaktärer. Jag har även smugit runt i ett postapokalyptisk Ryssland i 35mm, det senaste spelet från Sergey Noskov (7th Sector, In the rays of Light) , en lågmäld, stämningsfull promenadsimulator med lite actioninslag. Recensioner av båda kommer inom kort.
Jesper utforskar en dödlig värld
En värld fylld av slitna ruiner och elaka monster. Kan det bli bättre?
Jag har fått äran att recensera Elden Ring och det finns inga andra spel för mig just nu. Andra åtaganden i helgen känns som störningsmoment, och det blir fullt fokus på just detta enda spel. Jag spelade ju nätverkstestet i höstas och hade en bild av hur det skulle se ut och trots detta känner jag det där underbara pirret som uppstår när man bara går och längtar efter nästa spelsession.
”Ny månad, nya spel” brukar man säga. Nja, kanske inte, men det betyder inte att vi inte kan njuta av ett gäng gratisspel å Playstation Plus vägnar nu när mars närmar sig med stormsteg. Som en liten bonus den här månaden får vi tillgång till fyra spel istället för de sedvanliga tre, och tre av dessa fokuserar framförallt på möjligheten att spela flera spelare.
Precis som vanligt är det en blandad kompott vi har framför oss, och den består av följande titlar.
Vintern går mot sitt slut och mars brukar anses vara den första vårmånaden. Februari bjöd på en otroligt stark spelmånad och mars ser ut att bli nästan lika vass. Jag fick jobba hårt med att välja ut bara tre spel och hade kunnat lyfta fram tio spännande spel. Ibland undrar jag om man inte skulle ta efter artisten E-Type som tog ett sabbatsår ”för att spela PlayStation” i slutet av förra årtusendet.
Historiskt sett brukar jag ofta lyfta fram rollspel, men den här månaden representeras tre olika genrer i form av ett plattformsspel, ett bilspel och en interaktiv dikt.
Dynasty Warriors 9 försökte sig på flera stora förändringar när det lanserades för ett par år sedan. Den största förändringen i den beprövade musou-formeln var att introducera en öppen spelvärld, något som med facit i hand visade sig fungera mindre än optimalt för serien. I kombination med rejäla tekniska problem var och förblir Dynasty Warriors 9 en besvikelse på nästintill alla plan.
Därför har jag väntat på Dynasty Warriors 9 Empires i hopp om att utvecklarna skulle kunna få rätsida på det hela och erbjuda en titel som drar nytta av en öppen spelvärld istället för att förhindras av den. Efter många timmar kan jag konstatera att det nya Empires-spelet helt klart är bättre än föregångaren, men samtidigt att skadan från Dynasty Warriors 9 trots allt är för stor för att kunna räddas av denna pseudo-uppföljare, trots ett steg tillbaka. Men mer om det lite senare.
Februari har verkligen levererat på många fronter hittills med ett flertal toppspel. Vi har dessutom haft en hektisk vecka på redaktionen med en handfull recensioner av dessa spel, som exempelvis Horizon Forbidden West (8/10) och OlliOlli World (8/10). Om du är intresserad av något mer lågmält kanske guldklimpen The Longest Road on Earth (10/10) kan vara något för dig.
Det är dock inte slut på spelsläppen denna månad, och vi har fler projekt igång i redaktionen inför denna helg. Innan du får dela med dig av dina planer får du ett axplock av vad som sker hos oss!
När man tänker på skateboardspel kanske det är titlar såsom Tony Hawk’s Pro Skater, Skate, eller kanske till och med det gamla spelet Skate or Die som först ploppar upp i hjärnan. Lätt hänt, men man begår snudd på ett misstag om man inte även inkluderar den lilla stilrena och blygsamt designade OlliOlli-serien i dessa tankar. Med OlliOlli World har utvecklarna inte bara tagit ett steg ut i det tredimensionella, utan även vispat ihop en handling till detta lilla skateboardspel.
En ung man med minnesförlust upptäcker övernaturliga krafter som han måste använda för att utföra hjältedåd och rädda livet på oskyldiga offer. Ja, premissen i det japanska rollspelet Monark känns kanske bekant och det är inte den enda komponenten som känns igen.
Förutom den ovan nämnda klyschan, är min första tanke när spelet börjar hur mycket det inspirerats av Persona-serien. Det finns en värld på andra sidan där utvalda personer använder sina Egon för att få magiska krafter och kan frammana demoner som baseras på de klassiska kristna dödssynderna. Dessutom utspelas handlingen i skolmiljö, men där upphör likheterna.
Jag är gammal nu. Och därför märker jag tydligt i The Longest Road in Earth hur träffsäkert utvecklarna leker med begreppet tid. För samtidigt som spelet inte tar mer än en och en halv till två timmar att avsluta (och få en platinatrofé) så känns det som en evighet, fast på alla bra sätt som du kan tänka dig.
Narrativet är uppbyggt kring ett fåtal individer som lever ett helt vanligt liv; vi har kvinnan som jobbar på ett café, hantverkaren som tar ströjobb och den äldre herren som äger en affär som säljer diverse kuriosa. Om någon skulle försöka sälja spelet på dessa premisser tror jag inte att någon skulle köpa det, men tro mig, detta är en upplevelse som kommer att ge dig mersmak.
Det är ingen hemlighet att det har klämts ut en del spel i författaren Tom Clancys namn. Rainbow Six är ett av de populärare varumärkena som har kommit ur detta, och jag var själv en ivrig spelare av Tom Clancy’s Rainbow Six Siege som släpptes för ett antal år sedan. I Tom Clancy’s Rainbow Six Extraction byts det förstnämnda spelets lag mot lag-upplägg ut mot ett renodlat samarbetsläge för en mindre trupp. USA har blivit invaderade av en mystisk angripare, och det är upp till mig och två andra spelare att ta reda på vilka de är, vad de gör här och hur vi ska kunna ge dom en känga tillbaka dit de kom ifrån.
När Guerrilla Games lämnade Killzone-serien bakom sig och istället fokuserade på de postapokalyptiska miljöerna i Horizon Zero Dawn (9/10) dröjde det inte länge innan i princip alla såg att de hade skapat något stort. Inte nog med att spelet är bra, huvudkaraktären Aloy har dessutom blivit en av de stora hjältarna som är synonyma med PlayStation.
Det är därför ingen större överraskning att utvecklarna skulle spinna vidare på berättelsen som lämnades tillräckligt öppen för att erbjuda vidare äventyr. Men lyckas utvecklarna återfånga magin de skapade i första spelet, eller var det en tillfällighet?
