Recension: Deck of Ashes [PS4]

Deckbuilders, d.v.s. spel där du långsamt bygger upp en kortlek av olika förmågor, varelser och utrustning, har länge varit en av mina favoritgenrer inom såväl fysiska som digitala spel. Tillsammans med den så kallade roguelike-genren gör sig den sortens kortspel riktigt bra och jag har spenderat hundratals timmar utan att tröttna med exempelvis Faeria (8/10) och Slay the Spire (som av slumpen har varit ett av den gångna månadens gratis-spel för PS Plus-användare). När jag fick nys om Deck of Ashes blev jag nyfiken och uppspelt eftersom även detta spel faller inom ovan nämnda kombination av genrer.

I Deck of Ashes tar jag rollen som en av flera banditer ur ett gäng kallat ”The Outcasts”. Efter att ha lagt vantarna på en farlig relik inträffar en världsomfattande och övernaturlig naturkatastrof, gruppen slås i bitar och var och en sätts på prov i en konflikt som bara kan sluta med döden. Det är en intressant bakgrundshistoria, om än något osammanhängande och plastig i sitt utförande, delvis på grund av stakigt röstskådespeleri. Varje karaktär har en egen berättelse, men den vävs på sätt och vis samman med de andra karaktärernas allt eftersom jag klarar spelet med dem.

Utöver sina individuella uppdrag så har varje karaktär även unika förmågor och uppsättning kort att botanisera bland. Dessa har lite olika fokus och spelas annorlunda från varandra även om de såklart har en del gemensamma nämnare. Min personliga favoritlek tillhör Sly the Black Serpent, vars kort kretsar kring statuseffekter som tar ner motståndarna med gradvis skada som byggs upp medan striderna pågår. Det känns inte som att alla lekar klaffar rent mekaniskt och medan ovan nämnda karaktärs funkar bra innebär exempelvis karaktären Magnus the Ugly Jesters lek många rundor av passande då han kan trolla fram onda andar som gör jobbet åt honom.

I början av varje kampanj kan jag välja att få en automatiserad kortlek eller att bygga upp en själv med hjälp av ett slumpmässigt utbud av kort att välja bland. På detta har vi även karaktärernas unika förmågor som spelar in. Dessa inträffar ofta slumpvis eller efter ett viss mönster och kan vara både positiva och negativa för karaktärerna beroende på vem du spelar som.

Spelets huvudsakliga upplägg består av byggandet av min kortlek och karaktär, utforskandet av en världskarta och såklart striderna som för mig vidare. Med mig på resan har jag ett litet läger med karaktärer som alla kan bistå mig med hjälp i form av olika sorters service mot en kostnad. Det är ett inslag som jag verkligen uppskattar eftersom det tvingar mig att prioritera i mer än bara vilka kort jag vill använda. Varje försäljare har ett eget uppgraderingsträd som förbättrar deras service eller mina förmågor och jag kan spara ihop till uppgraderingarna och tjänsterna genom att leta efter resurser allt eftersom jag avancerar i kampanjen.

Utforskandet av världskartan är tråkigt nog ett av spelets svagare inslag och hade varit i behov av en upprustning. På varje karta finns en slutboss vars närvaro visas på en mätare överst i skärm. Mätaren fylls på under tiden som jag utforskar min omgivning och när den är full inträffar den avgörande striden. På kartan kan jag som nämnt ovan samla resurser, men även strida och utforska mindre specialkartor för extra bonusar.

Ofta uppstår slumpade händelser som påverkar förhållningsreglerna för min kamp. Dessa är för det mesta rätt betydelselösa och de flesta kretsar kring att jag springer på en av mina lägerkamrater som kan erbjuda service utan att jag behöver besöka lägret. Utforskandet känns därför mest långdraget och jag finner mig själv allt som oftast traskandes fram och tillbaka för att bosstriden ska initieras. Jag förstår idén bakom den här delen av spelet och uppskattar den i bottnen, men hade kanske önskat en finslipning.

Striderna som utgör den huvudsakliga kärnan i spelet funkar relativt bra och bär på en intressant mekanik i form av kort som förbrukas när du har använt dem. De försvinner inte för evigt, men läggs i en kasthög där de ligger tills striden är slut. Vad jag får upp på hand ur min draghög slumpas, därför kan det vara värt att hålla på vissa kort tills jag kan kombinera dem med andra. Om jag får slut på kort eller vill använda ett förbrukat kort på nytt kan jag genom att offra en mängd av mina hälsopoäng slumpmässigt ”återuppliva” ett antal kort som åter hamnar i min draghög. Det är ett inslag som inte alltid träffar rätt, men som ändå kryddar till striderna på ett trevligt sätt.

Slutresultatet är ett spel som bjuder på en del nytt och en del gammalt. Det lyckas inte riktigt med att väcka samma beroendeframkallande känsla hos mig som andra spel ur samma genre, men kommer ändå med en del intressanta inslag som jag definitivt uppskattar. Med lite finpolering hade Deck of Ashes dock kunnat resa sig ur askan och åter väcka mitt intresse, men för stunden stannar det på att vara en helt okej spelupplevelse.