Recension: Winter Ember [PS4, PS5]

Hämnd är ett av de mest kraftfulla verktyg som finns i den dramaturgiska verktygslådan och det är få gånger vi som spelare inte njuter av en riktigt motiverad hämndaktion i våra spel. I det kyliga smygspelet Winter Ember är hämnden en stor del av handlingen, men det är även ett äventyr som kretsar kring ursprung, rättvisa och många nätter i det långa vintermörkret.

Arthur Artorias är en ung man med få bekymmer i livet. Hans familj är välbärgad och respekterade medborgare i samhället de lever i och trots att hans relation till fadern är någorlunda spänd, njuter han av tillvaron som son till en rikeman. I alla fall fram till den natten några mystiska lönnmördare bryter sig in i familjens hem och tar livet av alla utom honom.

Svårt brännskadad blir han räddad, och efter åtta år av återhämtning och träning i smygandets konst beger han sig tillbaka till sina hemtrakter, ivrig att nysta i vem som ville hans familj illa, varför de blev mördade, och hur han kan hämnas dem. Det är ett relativt vanligt upplägg, men som de flesta andra tröttnar jag aldrig på en riktigt bra hämndberättelse.

På toppen av världen … eller iallafall fängelsekomplexet.

Spelet utspelar sig, likt namnet avslöjar, under vintertid vilket i alla fall jag tycker känns lite unikt för den här sortens spel. Vintern är på många sätt kanske inte den ultimata årstiden att smyga runt utomhus i, men dess för- och nackdelar är inget som man har klurat på i spelet, och påverkar inte upplägget nämnvärt. Snön ligger tjock på tak och mark medan jag smyger omkring bland hus, träd och gravstenar.

Min karaktär Arthur kan interagera med relativt många saker i sin omgivning och jag uppmuntras genom uppdragen jag får att ta mig in i byggnader genom både dörrar och fönster i jakt på skatter eller ledtrådar som för handlingen vidare. Det är ganska enkelt upplagt, men de mörka miljöerna och möjligheten att till exempel kika genom nyckelhål, släcka ljuskällor och distrahera folk bygger upp spänningen.

Det kanske viktigaste verktyget är Arthurs pilbåge vilken fungerar både som ett vapen och ett verktyg för att ta mig runt på nivåerna. Olika sorters pilar går att snickra ihop själv genom att hitta eller köpa delar till, och jag kan även hitta ritningar för nya sorters pilar om jag är uppmärksam när jag utforskar områdena jag är i. Kontrollen funkar bra i de flesta lägen, men ibland kan kameravinkeln ställa till det när det är mycket takbjälkar, träd eller annat skrymmande på skärmen.

Två zombies, en inbrottstjuv och … Ku Klux Klan?

Utöver bågen har Arthur även tillgång till ett svärd och lite annat smått och gott i utrustningsväg. Spelets närstrider fungerar rent tekniskt, men jag upplever många gånger att det kanske är lite för effektivt att bara springa fram och slå ihjäl fienderna jämfört med att smyga och nedgöra dem med hjälp av exempelvis bågen. Som en del av själva smygandet finns inslag som är tänkta att göra det ineffektivt att göra den sortens frontalangrepp, men åtgärderna funkar inte riktigt av olika anledningar. Arthur kan till exempel vid skada lämna ett blodspår efter sig, och nedtagna motståndare kan upptäckas av andra om de inte göms undan, men när många vakter kan elimineras i ett enda svep behöver jag inte oroa mig för upptäckt eftersom det inte går några direkta larm eller liknande.

Bortsett från vissa bleka inslag och funktioner som kanske inte fyller sitt syfte så känns Winter Ember ändå som ett trevligt litet spel med lagom mängder action, pussel och smygande. Det stundvis knackiga röstskådespeleriet vägs upp av snygga tecknade videosekvenser och kompletteras av stämningsfulla små musikstycken. Fans av spelserier som exempelvis Thief kommer nog att känna sig hemma rätt fort med det här spelet, men även nykomlingar kan nog slå ihjäl några timmar ute i kylan.

Ett svar
  1. Alestes Alestes

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.