Efter att id Software fick sitt stora genombrott med Doom (9/10), som vid tillfället var (och till viss del fortfarande är) en måttstock för speldesign i en förstapersonsskjutare, ställdes förstås frågan hur de skulle kunna förbättra konceptet. Hur är det ens möjligt att toppa spelet som erbjöd en av de mest tillfredsställande hagelbössorna i spelhistorien? Jo, genom att designa en ännu fetare hagelbössa.
Som om inte detta var nog lyckades de även förfina nivådesignen ytterligare och skapa några av de mest diaboliska striderna som har skådats i genren. De skapade helt enkelt Doom 2: Hell on Earth.
Fortsätt läsa Recension: Doom 2: Hell on Earth [PS4] »
Något av det värsta som kan hända en människa i vuxen ålder är att ett barn i familjen försvinner, eller hamnar på villovägar i livet. Det är precis det Vic får erfara när hans brorson Alex först går med i en religiös sekt, och sedan försvinner spårlöst i den Sydamerikanska djungeln tillsammans med resten av sekten.
Premissen är oerhört intressant då den talar till mig i egenskap av familjefar med den vanliga oron för barnens uppväxt. Men det finns också något hemligt och mörkt som lockar i titeln; att utforska och infiltrera en sekt.
Fortsätt läsa Recension: The Church in the Darkness [PS4] »
1993 är ett årtal som onekligen förändrade spelbranschen på ett sätt som ingen hade kunnat föreställa sig vid tillfället. Det var året då Doom såg dagens ljus för första gången, och även om det inte var den första förstapersonsskjutaren som släpptes på marknaden så var det helt rätt spel vid helt rätt tidpunkt.
id Software hade lyckats med konststycket att förfina konceptet som de populariserade året innan med Wolfenstein 3D, och Doom kändes nästan som ett generationshopp i både speldesign och stämning. Genast spred sig spelet som en löpeld tack vare det gamla goda shareware-konceptet, och alla utvecklares kamp om att överträffa spelet skapade vad som skulle bli en av de största genrerna i spelindustrin – förstapersonsskjutaren.
Fortsätt läsa Recension: Doom [PS4] »
Detta gulliga pusselspel säger sig handla om kärlek och tvåsamhet och ska erbjuda en inre resa på hur du ser på dessa företeelser. Tyvärr tycker jag inte att spelet håller riktigt vad det lovar och komponenterna skär sig mer än de gifter sig.
Till en början tycker jag att spelet känns spännande och berättelsedelen är oväntat inkluderande med val som icke-binär tillhörighet och där du kan specificera vilket eller vilka kön du är intresserad av.
Fortsätt läsa Recension: Solo: Islands of the Heart [PS4] »
Första helgen i augusti. Smaka på den du! Den officiella sommarsemestern är i princip slut och för många är det dags att krypa ned i kolgruvorna för att arbeta igen.
I redaktionen varvar vi spel ur skämshögen med nya recensionstitlar och i vanlig ordning delar vi med oss av våra planer. Sedan är vi nyfikna på vad du har för planer.
Fortsätt läsa Vad spelar du i helgen? [Vecka 31 2019] »
När redaktionen sammanställde årslistorna i slutet av förra året fick jag reda på att några av oss förde logg över avklarade spel. Jag bestämde mig snabbt för att göra det för 2019 och började fundera på kriterierna för att ha klarat ett spel. Att jag har sett eftertexterna? Att sparfilen säger 100%? Att jag tagit platinatrofén?
Det slutade med att jag har två listor; en för spel där jag har sett eftertexterna och en där jag tagit platinatrofén. Jag har länge varit troféjägare, men aldrig prioriterat den typen av spelande och ville dessutom utmana mig själv och satte därför ett mål. Jag skulle ta 52 platinatroféer under 2019 och hålla ett genomsnitt på en i veckan.
Fortsätt läsa Jespers platinautmaning »
Delad glädje är dubbel glädje. Det var i alla fall min
första tanke medan jag och en kompis väntade på att installationen av Wolfenstein:
Youngblood skulle bli klar, en titel vars fokus ligger på samarbete mellan
två spelare.
Jag är själv väldigt förtjust i MachineGames nytolkning av
Wolfenstein-serien. Spelen har varit fullproppade med sylvass dialog i sann
Tarantino-anda, grotesk humor och oväntade vändningar i berättandet som fått
både mig och protagonisten BJ Blazkowicz att tappa hakan.
Fortsätt läsa Recension: Wolfenstein: Youngblood [PS4] »
Augusti är snart här och även om vi i Sverige förknippar det med skolstart och slutet på sommarsemestrarna, ser stora delar av norra halvklotet det fortfarande som sommar vilket märks när det kommer till spelsläppen. Även spelarna kanske hellre sörplar på en paraplydrink i solstolen vid någon härlig strand?
Branschen går fortfarande på sparlåga, men det finns några riktiga guldkorn som dyker upp under månaden. Eller vad sägs om en andlig uppföljare till Until Dawn (9/10), en radioaktiv roguelike och ett finskt actionäventyr?
Fortsätt läsa Månadens höjdpunkter [Augusti 2019] »
Det börjar strömma in fler och fler halvknepiga visuella romaner till PlayStation 4. Det känns som att den kraftfulla maskinen har fått ärva många av dessa från trotjänaren PlayStation Vita, vilken enligt mig är den optimala plattformen för dessa titlar.
DATE A LIVE: Rio Reincarnation är en samling med tre spel som släpptes i samband med att den korta anime-serien visades i Japan under 2013. Spelen återspeglar i stora drag det som utspelade sig i serien, samt de tecknade verken.
Fortsätt läsa Recension: DATE A LIVE: Rio Reincarnation [PS4] »
