Recension: GreedFall [PS4]

Rollspel från väst har på senare år dominerats av Fallout-, Elder Scrolls- och Witcher-serierna och GreedFall känns för mig som en vitaminkick i genren. Det är den franska studion Spiders som ligger bakom spelet och för mig är det nästan obegripligt hur en utvecklare med lite över 20 anställda kan producera ett så här omfattande spel.

GreedFall utspelas i en fiktiv barockperiod där stormakterna koloniserar för fullt. Paradisön Teer Fradee har nyligen upptäckts och självklart har de stora faktionerna skaffat sig fotfäste. Du axlar rollen som en diplomat för köpmännens församling och medlar och lierar dig med de andra. Det finns också en urbefolkning på ön som lever unisont med naturen och öns unika flora och fauna.

På den gamla kontinenten dras befolkningen med en mystisk sjukdom och protagonisten De Sardets mor är en av de drabbade. Därför skickas du till ön för att leta efter ett botemedel mot åkomman men också för att bygga relationer. Resan görs tillsammans med köpmannagillets nya guvernör som råkar vara din kusin och livvakten Kurt.

Spelet är ett actionrollspel i tredjepersonsvy som ger mig starka vibbar av det första Dragon Age-spelet, Spiders har nog kastat både ett och två ögon på BioWares rollspel. Striderna går att pausa, utrustningsuppgraderingar och färdighetsträd finns där och självklart ett färgglatt karaktärsgalleri av kompanjoner som både är välskrivna och bjuder på riktigt intressanta sidouppdrag. Du kan fritt välja vilka två kompanjoner du vill ha med dig och de har helt olika personligheter och stridsstilar.

Jag har riktigt kul med GreedFall som bjuder på en intressant och nyskapande värld. Jag tar mig hungrigt an alla uppdrag jag hittar. Omfattningen på mängden uppdrag är oväntat stor och om du likt mig är en spelare av typen komplettionist, har du här en maffig utmaning att sätta tänderna i.

Finns det då några tråkiga sidor att lyfta fram? Ja, tyvärr så finns det några brister på den tekniska sidan. Texturer som blinkar eller saknas ibland, felstavningar i textningen och dålig läppsynkronisering är vardagsmat och det finns en inkonsistens i om nästa uppdragsmål visas på kartan eller inte. På designplanet har en hel del återanvänts och exempelvis värdshusen i alla städer ser misstänkt lika ut. Man skulle också kunna argumentera att antalet fiendetyper är oväntat litet, men allt detta är bara bagateller då GreedFall istället blir en oslipad diamant där styrkorna vida överstiger bristerna.

Faktum är att det här antagligen är den största positiva överraskningen för mig hittills i år och jag har spelat som besatt sedan jag väl började. Jag vill hela tiden veta mer om den mystiska lokalbefolkningen, de tatuerade sjöfararna, de troende Theleme och de kunskapshungrande Broalliansen. Ofta ställs faktionerna mot varandra där exempelvis inkvisitionen försöker tvångsomvända urinvånare och jag måste gå balansgång mellan deras intressen för att inte stöta mig med dem. Kampen att hålla uppdragsloggen ren är långt ifrån över och jag ser fram emot fler långa spelsessioner med GreedFall under hösten.