Recension: The Surge 2 [PS4]

Ibland är livet bra orättvist. Här sitter vår hjälte i ett flygplan och försöker koppla av. Självklart drar en mystisk storm in och sliter sönder planet som störtar våldsamt utanför Jericho City.

Mirakulöst vaknar vår protagonist till liv igen flera veckor senare och försöker ta reda på vad som har hänt. Men hans fokus skiftar snart till händelserna i Jericho City som har fallit offer för våldsamma maskiner som hotar det fåtal människor som fortfarande är vid liv och kämpar för att få uppleva ännu en dag.

Min första bekantskap med Jericho City är en polisstation där flertalet galna fångar vandrar fritt omkring. Här introduceras jag för spelets stridsmekanik som är vital att bemästra för att ha en chans att komma någonvart i spelet.

Som tur är hittar jag inom kort en Exo-Rig; ett slags rustning som ger mig möjlighet att öka styrka, försvar och skaffa nödvändiga färdigheter för att öka min möjlighet att tampas med allt starkare fiender. När jag har krupit in i min Exo-Rig, får jag också möjlighet att slita av mina motståndares olika kroppsdelar, vilket krävs för att jag ska komma åt deras vapen.

Föregångaren The Surge (6/10) liknades av många vid ett Souls-spel, och detta är fortfarande sant i uppföljaren. I början, innan jag lärt mig hur jag blockerar effektivt för att få motståndaren på fall, ser spelet till att mosa mig utan pardon. Därför tillbringar jag långa stunder för att lära mig motståndarnas attackmönster, tempot i attackerna på mitt vapen och framför allt hur jag på bästa sätt lockar fram attacker som jag med enkelhet omvänder till nederlag för min motståndare. Här lyser The Surge 2 som en klar stjärna på Souls-himlen.

Men för att komma i närheten av inspirationskällan, krävs så mycket annat. Dark Souls-serien förbluffar mig fortfarande genom sin briljanta nivådesign och sina intressanta berättelser. Dessa guldkorn lyser med sin frånvaro i The Surge 2, då min upplevelse hittills endast har bjudit på relativt linjära nivåer. Stämningen slår dock huvudet på spiken när det kommer till design och utformning av miljöer. Det känns riktigt skitigt, nedgånget och förstört överallt och jag har ständigt en känsla av att döden kan lura bakom varje hörn.

Det som lyser igenom allra starkast i titeln är det polerade stridssystemet, där jag hela tiden måste hålla mig à jour med mina vapens beteenden och hastighet. Detta i kombination med det genialiska uppgraderingssystemet av min Exo-Rig, som gör det enkelt att anpassa min utrustning efter utmaningarna, gör att det är en fröjd att nöta spelets fiender och nivåer gång på gång.

Jag har inte spelat det första spelet ännu, och är inte helt och hållet klar med genomspelningen av denna uppföljare. Men spelet har satt liknande spår i mig som Souls-titlarna; när jag inte spelar spelet, tänker jag ut taktiker och uppgraderingsvägar för att lyckas ta mig an nästa branta svårighetströskel.