Recension: Borderlands 3 [PS4]

Året 2013 var jag lite sur på Gearbox Software. Jag var då (och är fortfarande) ett stort fan av Alien-filmerna och hade länge sett fram emot deras Alien: Colonial Marines som såg ut att bli hur häftigt som helst. Förväntningarna var extra höga eftersom deras två spel i serien Borderlands var riktigt häftiga och underhållande spel.

Alien-spelet släpptes och visade sig bli en ganska rejäl flopp, till stor del för att Gearbox hade fördelat utvecklandet på ett gäng mindre externa studios och själva jobbat på Borderlands-serien. Som av en slump har jag knappt spelat någon titel från studion sedan dess och blev nästan överraskad när Borderlands 3 dök upp som från ingenstans. Kan spelet bota mig från det lilla kornet av surhet som lever kvar från ovanstående fadäs? Det ska vi ta reda på.

Seriens stora charm har för mig alltid grundat sig i två saker; det humoristiska manuset och den färgglada designen. I en tid då många spel i samma genre känns torra och seriösa betyder motsatsen en nypa frisk luft i sammanhanget, vilket alltid är välkommet. De maniska psykopaterna som utgör en majoritet av spelens fiender gör comeback även i Borderlands 3, men nu har de slagit ihop sina små klaner och bildat en koalition vid namn Children of the Vault.

I min roll som Vault hunter förväntas jag att göra livet surt för banditerna och stoppa dem från att plundra planeten på utomjordiska artefakter. Detta är något som jag väljer att ge mig på i form av karaktären Moze, en Tank Girl-liknande soldat vars specialförmåga är att kalla in en sliten robotrustning att peppra loss på busarna med.

Att köra runt i spelets olika landskap i jakt på banditläger och diverse uppdrag är ett nöje, och känslan förbättras ytterligare när jag stöter på alla de intressanta (och för det mesta helgalna) karaktärer som befolkar universumet. Ta exempelvis den forna banditledaren Vaughn som springer runt i en mantel och ett par kalsonger, eller den gigantiska bilmekanikern Ellie som i ett uppdrag erbjuder mig en extra belöning om jag skjuter en buse i häcken.

Att skjuta på saker är en stor del av spelet och skaparna stoltserar med att det troligtvis finns över en miljard (ja, du läste rätt) vapenvarianter att peppra loss med. Ett stort vapenutbud är ett av seriens kännetecken, men för mig har det alltid varit ett tveeggat svärd. Att hitta ett vapen för att minuterna senare behöva jämföra det med ett annat och sen upprepa det mönstret genom hela spelet kan bli något av en bromskloss i mitt tycke.

Hade jag erbjudits ett mer begränsat antal vapen och ett stort urval av modifieringar eller uppgraderingsträd som alternativ, hade jag föredragit det. Nu blir det mer av en slit och släng-känsla och jag fäster mig inte direkt vid någon bössa jag hittar, men när jag väl kommit in i det tänket så är det inget problem. Den positiva aspekten med det överdrivna vapenutbudet är att även spelets fiender får ta del av arsenalen, vilket i sin tur leder till kaosartat underbara eldstrider som sällan är varandra lika.

Allt eftersom jag spelar märker jag hur bekväm och van jag känner mig i spelets olika inslag, trots att jag knappt har rört spelserien sedan Borderlands 2 kom. Det känns nästan som att Gearbox har varit försiktiga med att implementera nya funktioner och moment i spelet utan istället försökt hålla sig till just det som gjorde de tidigare spelen i serien lyckade. Det funkar förvånansvärt bra och jag uppskattar enkelheten i upplägget eftersom jag får chansen att njuta mer av den färgglada världen och det mastiga karaktärsutbudet som fyller den.

Gearbox, ni är härmed förlåtna.