Recension: The Sojourn [PS4]

Jag har alltid varit svag för pusselspel, allrahelst om de kommer paketerade med en bra berättelse. The Sojourn är ett spel i förstaperson med fysiska gåtor baserade på ljus och mörker. I sina bästa stunder får det mig att tänka på Portal och The Talos Principle, men banorna i The Sojourn kräver inte lika mycket finlir utan mer rått tankearbete.

Spelet tar sin början i en trasig värld där du leds framåt av irrbloss som reparerar delar av omgivningen så att du kan komma vidare. De tidiga banorna känns i vanlig ordning ganska enkla och handlar mest om att klämma och känna på de olika mekanikerna som introduceras.

Det ser så enkelt ut. Få statyn att stå i glasburen så öppnas gallret.

Den första mekaniken du stöter på är eldsflammor som lite kontraproduktivt kastar dig in i mörkervärlden. Där har alla redskap energi för att kunna användas och det dyker upp broar som inte finns på ljussidan. Statyerna som du kan byta plats med blir en grundmekanik som hänger med hela spelet. Det låter kanske enkelt att bara behöva ta sig till en målpunkt, men i ett rasande tempo utökas verktygslådan med harpor som tillfälligt reparerar trasiga plattformar, strålkastare som skickar mörkerkäglor och stenar som ger kraft till redskapen även på den ljusa sidan.

Jag kan utan att överdriva säga att det här är det klurigaste pusselspelet jag har spelat sedan The Witness (9/10) och jag satt fast på en bana i tre sessioner innan jag lyckades klura ut hur jag skulle komma vidare. Det gick så långt att jag letade efter ledtrådar online, men det fanns ingenting upplagt varför det bara var att maxa hjärnkapaciteten och köra på. När jag tittar på en bana ser det ofta förrädiskt enkelt ut med ett par, tre verktyg och lika många hinder att passera. Men ofta är bandesignen så genomtänkt att det blir oväntat många moment innan jag når slutet på banan.

En av scenerna som förmedlar berättelsen.

Det finns också en berättelse som förs framåt med hjälp av scener av statyer som dyker upp med jämna mellanrum. Den känns väldigt abstrakt och öppen för tolkningar vilket gör att den känns överflödig, speciellt då själva spelet känns så solitt i sitt utförande.

Världen är vemodigt vacker och musikspåret som ackompanjerar resan tillför väldigt mycket till stämningen. Eftersom endast ett av verktygen är tidsbegränsat, blir det en ganska avslappnad stil på spelet. Fokus ligger verkligen på tankebiten och på många banor stannar jag bara upp, tar några djupa andetag och försöker tänka igenom vilka steg som behövs för att komma framåt.

På samma tema hamnar även den första egenskapen på minussidan, då jag gärna hade kunnat röra mig snabbare eller kunnat springa tillfälligt. Det är ingen stor grej, men när det blir mycket gå fram och tillbaka längs en lång bana, kan det kännas lite segt.

Sett till helheten så bjuder The Sojourn på en stämningsfull, vacker och utmanande upplevelse som passar alla som gillar tankenötter.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.