Aryelle, eller Ary som hon kallas av de flesta, är en ung, kaxig tjej som bor i en väldigt märklig värld. Valdi är på grund av en historisk händelse inte som alla andra världar. Istället för att ha olika klimatzoner baserat på en vetenskaplig basis så är världen uppdelad i fyra permanenta årstider med varsin årstidsväktare. Allt detta för att en maktgalen trollkarl härjade runt för ett bra tag sedan. 

Ary, vars pappa är Vinterns väktare, har vuxit upp i den vintriga delen av världen. När det börjar närma sig det årliga mötet mellan väktarna och Arys bror (som skulle ärva titeln) inte kommit hem så får hon för sig att ta över den titeln själv. Beväpnad med pappans magiska snökristall som kan styra årstiden en smula, ger hon sig ut i världen på äventyr.

När jag såg trailer och förhandstexter om Tamarin blev jag omedelbart sugen att spela det. Det känns lite som att genren med tredimensionella plattformsspel är på uppgång och det är kanske på grund av detta som besvikelsens sting blev extra smärtsamt denna gång. Skulle jag beskriva Tamarin med ett ord skulle jag kalla det oinspirerat, men låt mig återkomma till det.

Direkt när jag börjar spela slår det mig hur öde och livlösa miljöerna är. Det finns färgklickar, men hela världen känns syntetisk och lite steril. På fabriksbanorna gör det mindre, men när jag springer runt på gröna ängar och gräsbeklädda kullar förväntar jag mig betydligt mer.

Att recensera Marvel’s Avengers är ingen lätt uppgift då det i praktiken handlar om två separata spel med en del överlapp. Den första halvan är en berättelsedriven enspelarkampanj och den andra är en online-del som påminner om titlar som Star Wars: Battlefront (7/10), Destiny (8/10) och Tom Clancy’s The Division 2 (8/10).

Berättelsen tar sin början med ett stort firande av Avengers, vilket urartar rejält och splittrar superhjältegruppen. Efter det hoppar berättelsen fem år framåt där världen ser annorlunda ut efter att San Francisco har förstörts och många av offren har utvecklat krafter. Organisationen AIM har tagit över resurserna från Stark Industries och SHIELD och ser på ytan ut att jobba med hotet från Inhumans.

En del pusselspel har förmågan att få mig att sitta och stirra och fundera över en lösning i flera minuter. Active Neurons 2 tillhör definitivt den skaran och jag har tvingats tänka både bak-och-fram och in-och-ut för att förstå några av lösningarna.

Premissen är ganska enkel. Du kontrollerar en kvadrat som glider i en labyrint tills den slår i ett hinder. Under spelets gång introduceras fler och fler ytterligare moment som hinder som dödar dig eller som kan stoppa dig en gång innan de försvinner.

Ett av de sista fenomen som 90-talets spelindustri klämde ur sig var Tony Hawk’s Pro Skater.  Det var startskottet för en spelserie som inte bara sålde kopiösa mängder exemplar, fick människor att öva in galna serier av knappkombinationer eller lärde spelskapare vikten av väl vald musik, utan även öppnade upp skateboard som sport och kulturellt inslag för miljoner av spelare.

Det satte ett avtryck, som i alla fall för mig höll i sig i ett antal spel innan glöden falnade och dess fokus gled över på annat. Många kände nog på ett liknande sätt, och hungern efter den där speciella känslan som vi fick av de första spelen i serien mättades kanske inte riktigt av varken Tony Hawk’s Pro Skater HD eller det illa ansedda Tony Hawk’s Pro Skater 5.