Recension: Ghostrunner [PS4]

Ghostrunner är något som utvecklarna själva kallar FPP, förstapersons-parkourspel. För mig blir det nästan omöjligt att inte jämföra med Mirror’s Edge-spelen som definierat genren. Här är du en väktarrobot som i introfilmen besegras och när spelet börjar kontaktas du av en mystisk person som kallar sig The Architect. Han berättar att du är den sista av din sort och att du reparerats för att rädda honom.

Spelet andas cyberpunk och utspelas i ett torn som är fullspäckat med elektronik, datorer och vakter; samt i cyberrymden. Det blir högt tempo och konstant rörelse om du ska ha en chans att överleva.

Om pennan är mäktigare än svärdet, är svärdet iallafall mäktigare än geväret.

Det första som slår mig är att Ghostrunner är ett svårt spel. Redan på inlärningsbanan i början dör jag gång på gång eftersom felmarginalerna för hopp och attacker är otroligt små. Förutom att kunna springa och hoppa har jag också förmågan att kunna springa på väggar och att tillfälligt sakta ned tiden för att få en extra skjuts framåt i luften eller för att hinna ta ett steg åt sidan när en gevärskula är på väg mot mig.

Parkourmomenten är utmanande och fantasifulla och tillsammans med den malande musiken förmedlas nästan en känsla av att du spelar ett rytmspel. När fiender blandas in i mixen bryts dock den illusionen då deras attacker förvisso kommer i regelbundna salvor, men triggas av när de ser dig och introducerar ett mått av kaos som stör harmonin och bjuder på svordomar och sammanbitna käkar. På en makronivå är bandesignen fantastisk och känslan att hoppa mellan containerväggar samt att sicksacka mig uppåt i tornet är väldigt tillfredsställande, men går jag ned på detaljnivå så finns det brister.

Förbered dig på att se dödsskärmen många gånger och ofta.

Först och främst försvårar den grafiska designen möjligheten att snabbt hitta en väg framåt eller ett skydd från attacker. Väggar du kan springa på har bruna skrapmärken och på exempelvis en roströd container syns knappt markeringarna vilket gör att jag drar på mig onödiga dödsfall. Fiendernas attacker känns förvånansvärt slumpmässiga och i vissa segment blir jag dödad under hoppet på väg till fienderna med otroligt små möjligheter att undvika dem, för att i nästa försök komma fram till samma fiende utan att han ens har sett mig.

Denna splittrade upplevelse gnager i mig och när försök nummer 15 på samma bansegment dödar mig tidigt trots att jag kommit förbi det i de tio senaste försöken och kommit betydligt längre tidigare, blossar ilska upp inom mig och mina tinningar pulserar.

Trots sina tillkortakommanden glänser Ghostrunner bitvis och berättelsen är den starkast lysande stjärnan. Jag ser vissa likheter med Bioshock där protagonisten på samma sätt befinner sig i en okänd, karg värld, ledsagas av en okänd röst och samlar på sig diverse uppgraderingar på vägen. Utan att avslöja för mycket så bjuder berättelsen både på häftiga svängar och överraskningar. Pusselbanorna i cyberrymden drar ned på tempot och ger välbehövliga andrum, även om de bitvis känns lite malplacerade och bryter mönstret i spelet.

Jag vill verkligen gilla Ghostrunner, men varje session jag spelar bygger på min frustration och jag orkar inga längre spelsessioner. De små felmarginalerna och vid tillfällen ologiska ageranden av fienderna tär på mig och jag byter till andra spel.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.