Recension: Yakuza: Like a Dragon [PS4]

Ichiban Kasuga, smeknamn Ichi, är ingen typisk indrivare för japanska yakuzan. Han visar tidigt att han har ett samvete och att hjärtat sitter på rätt ställe trots ett hetlevrat humör. Han är kort och gott en mysig antihjälte ut i fingerspetsarna och huvudperson i det senaste Yakuza-spelet.

Som lojal medlem i Arakawa-familjen gör Ichi vad som helst för dess ledare Masumi. De har en mångårig far-son-relation trots att de saknar blodsband, och av detta skäl ställer Ichi upp, utan frågor, när Arakawa-familjen behöver någon som kan ta på sig skulden för ett mord.

Efter 18 år på kåken har mycket hunnit förändras och Ichi märker snabbt att allt inte står rätt till. Hans idol och fadersgestalt Masumi är inte densamme och verkar ha varit inblandad i ett maktskifte. Driven av sin lojalitet är Ichi fast besluten att gå till botten med vad som hänt hans gamle mentor…

Yakuza-serien har alltid funnits på min radar och fascinerat. Därför är det roligt att äntligen få ta tag i ett av seriens fristående äventyr. I Japan heter serien Ryu ga Gotoku – det vill säga Like a Dragon, och detta är också namnet på Segas studio samt undertiteln för detta nya epos i spelserien.

Yakuza: Like a Dragon är ett spel med öppen värld och med en hel del handgemäng i rollspelsanda. Detta är till och med något de gör en grej av då Ichi naturligtvis är ett fan av rollspelserien Dragon Quest, och av detta skäl antar dina motståndare andra skepnader för att matcha Ichis rollspelsfantasier.

Roligt att få prata om sitt spelintresse på japanska Arbetsförmedlingen.

Av detta skäl har Ichis entourage av vapendragare personliga specialattacker att kombinera och fienderna olika element att ta hänsyn till. De tre fraktionerna och maktspelarna i Yokohamas undre värld är japanerna, kineserna och koreanerna. Mest överraskande är att det inte finns speciellt många betydelsefulla val. Du är antihjälten, men passagerare på resan och alla händelseförloppen är förutbestämda.

Vad jag menar är att illusionen av att det är du som fattar besluten har slopats till förmån för en intressant och stundtals gripande historia. Ett val jag är fullt bekväm med och uppskattar då det fortfarande finns en uppsjö av saker att göra och upptäcka. Det finns exempelvis en hel drös minispel och några av dem är riktigt roliga i all sin dråplighet.

Under läskautomater går det att hitta mynt som folk tappat om du har tur.

Eftersom jag inte visste vad jag hade att vänta blev jag väldigt positiv av hur välskriven berättelsen var och hur mycket inspiration som hämtats från film. Detta gör förstås alla spel mer eller mindre och jag nämner det främst för att det görs riktigt bra. Bättre än de flesta faktiskt emellanåt.

Av naturliga skäl blir detta också både Yakuza: Like A Dragons styrka och svaghet. Personligen älskar jag att fördjupa mig i en handling om den är välskriven och älskar när alternativet japanska orginalröster finns på menyn. För mig mig är det största minuset att jag emellanåt behövde slåss mer än jag ville.

Sammanfattningsvis är jag imponerad och tycker alla borde ge detta en chans även om ni inte faller pladask för det jag berättat här. Är alla tidigare spel i serien så här bra kommer jag garanterat undersöka äldre titlar och sitta med stora ögon inför nästa del i serien.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.