Recension: Assassin’s Creed Valhalla [PS4]

Assassin’s Creed-serien har blivit en riktig långkörare som den här veckan går in på sin tredje konsolgeneration förutom sidospår på PlayStation Vita och mobiltelefoner. Första spelet kom redan 2007 till PlayStation 3 och vi har nått det tredje spelet sedan riktningsförändringen mot rollspel med Assassin’s Creed Origins (9/10) häromåret.

Assassin’s Creed Valhalla utspelas under vikingatiden och ett kargt 800-tal fyllt med små kungadömen, plundring och handel. Du axlar rollen som Eivor, som på grund av metaberättelsen när som helst kan växla mellan att vara en kvinna eller man. Hen är en vikingakrigare med lika många starka förmågor som en Jan Guillou-karaktär, där stridskonsten blandas med diktande, supande, förhandlingar och romanser.

Spelet har i början sin skådeplats i Norge men förflyttas ganska snabbt till England. Medan Norge är mer snötäckt och bjuder på en dramatisk miljö i form av berg och dalar, visar England en mer pittoresk sida med åkrar och hedar och är fullproppat med stenmurar och små slott.

Om du har spelat något spel i serien, och särskilt något av de två senaste, kommer du att känna igen dig ganska fort. Grundprincipen är densamma med en stor, öppen värld fylld med liv, uppdrag och högt placerade punkter där du kan fylla delar av kartan. En välkommen förändring är dock att uppdragsloggen endast skriver dit huvudmålen och alla sidouppdrag upptäcks medan du utforskar. Det ger en dynamik som belönar att inte alltid ta den rakaste vägen och får mig att vilja röra mig lite mer fritt utan att ha den där naggande känslan att det finns tiotals med uppdrag som pockar på min uppmärksamhet.

En annan sak jag verkligen uppskattar är att smygmomenten är betydligt mer valfria och öppen strid är alltid ett genomförbart alternativ, givet att du har tillräckligt hög nivå och bra utrustning förstås. De påtvingade smygsekvenserna har i min mening tidigare varit temposänkare och jag ser det som odelat positivt att du själv kan välja vilket spelstil du tycker om.

Berättelsen är riktigt välskriven och jag blir snabbt engagerad i Eivors och korpklanens öde. Som om inte det vore nog så får du en stor dos nordisk mytologi också innan resan är över. De små sidouppdragen är otroligt välregisserade och bjuder på en oväntat stor dos humor. Jag skrattade högt åt ett uppdrag där ett par tappat glöden efter att ha haft sex under en våldsam räd och det slutar med att jag tänder eld på deras hus för att deras låga ska återuppstå. Ett annat exempel är när jag lovar en grupp nunnor att hitta en förlorad religiös symbol och de följer med och anfaller soldater med knytnävar som om de vore krigarmunkar från Shaolinordern.

Stridssystemet känns fräscht och modernt, och dina färdigheter och reaktioner sätts flera gånger på prov. Lär du dig att parera de attacker som går att parera får du kanske inte helt oväntat stora fördelar och omtöcknar fienderna och kan till och med skada dem om du låst upp den färdigheten. På tal om uppgraderingsträdet så är detta enormt, och trots att jag bara låst upp noder i ett av de tre grenarna så fortsätter det att expandera och jag vet inte var det ska sluta. Det här är ett spel du kan spela länge om du vill låsa upp allt.

Assassin’s Creed Valhalla gör mig glad, min upptäckarlusta väcks och det berör och roar om vartannat. Jag får nog gå tillbaka till Assassin’s Creed IV: Black Flag (8/10) eller till och med till Ezio-trilogin för att påminnas om lika positiva känslor. Trots att det har kommit så många delar i serien lyckas Ubisoft förnya konceptet, bjuda på en ny tidsera och släppa en av årets starkare spelupplevelser.