Årets sista stora spelsläpp har nu landat, och jag är förmodligen inte ensam om att ha längtat efter Cyberpunk 2077. Vår recension kommer dessvärre att dröja ett tag till då vi inte fick tag i det förrän efter spelets lansering, men Jonny har tagit sig an det gigantiska projektet.

I övrigt börjar recensionsuppdragen sina en aning inför julen, men vi har samtidigt fullt upp med att summera årets upplevelser. Innan dessa årslistor blir spikade finns det dock fortfarande lite tid att hinna ikapp saker vi har missat under årets gång.

När det kommer till skräckgenren är det nog en av de mest svårbalanserade upplevelserna att förmedla i spelform. För att få ut den önskade effekten från ett skrämmande ögonblick behöver spänningen stegras på noggrant vis, för att sedan kulminera vid exakt rätt tillfälle. Detta blir svårt när man som utvecklare inte riktigt kan förutspå vad en spelare gör, och att vägleda någon utan att göra det alldeles för uppenbart linjärt är en svår nöt att knäcka.

Visage är det senaste i en lång rad indiespel som har tagit sig an denna utmaning, och med förebilder som P.T. och Amnesia: The Dark Descent har utvecklarna åtminstone tittat åt rätt håll för inspirationen. Men det är ju ett ganska långt steg mellan inspiration och att faktiskt applicera vad dessa spel bidrog med när de förändrade skräckspelen för alltid.

Första helgen i årets sista månad är här, och på redaktionen har vi så smått börjat summera detta spelmässigt trevliga, men på många andra vis tuffa, år. Det är ju inte helt slut på spelsläppen för i år, men det blir nog svårt att exempelvis hinna igenom det mångfaldigt försenade Cyberpunk 2077 innan listorna blir spikade. Det finns ju dock ingen brist på andra spel att hylla i år.

Vi vill förstås veta vad du sysselsätter dig med i den kommande helgen, men vi sparkar traditionsenligt igång konversationen med våra planer!

Immortals Fenyx Rising är ett av de mer intressanta spel jag har spelat i år. Detta beror egentligen inte på varje enskild beståndsdel av spelet, utan mer på en udda kombination av dem. Till att börja med har vi en enorm och öppen spelvärld fylld med monument och platser som närmast påminner om ett nöjesfält med alla dess åkattraktioner.

Vi har även det klassiska temat grekisk mytologi, mängder av pussel och en enorm skopa humor. Alla ingredienser för att skapa ett ordentligt potpurri vars like jag inte har sett sedan den gamla Playstation-titeln Herc’s Adventures från 1997.

Tidigare i år skrev jag om mina upplevelser från NBA 2K21 (6/10), som är en spelserie som är i lite av en nedåtgående spiral. Utveckling av själva spelsekvenserna har hamnat lite i baksätet jämfört med jakten på de där eftertraktade mikrotransaktionerna, och det har därför varit trist att se en förebild inom sportspelen kasta bort potentialen för att det inte finns någon konkurrent på marknaden.

När PlayStation 5 lanserades fick jag även möjlighet att undersöka vilka förbättringar som inkluderats i denna version och om det är värt den där förhöjda prislappen som 2K Games insisterade var nödvändig och befogad.