Recension: Chronos: Before the Ashes [PS4]

Förra året recenserade jag Remnant: From the Ashes (8/10) och påvisade dess likheter med Dark Souls-serien trots att det är ett spel med eldvapen. Nu släpps uppföljaren Chronos: Before the Ashes i samma spelvärld men som utspelas innan händelserna i Remnant. Och den här gången är influenserna från Souls-spelen än mer påtagliga.

Berättelsen är mer upplevelsedriven än berättad av text eller röst. Du är en 18-åring som är det sista hoppet att kunna besegra den mytomspunna draken. De mystiska stenarna som teleporterar dig till en annan värld är tillbaka och det är på andra sidan som äventyret tar sin början.

Någon har gjort en rejäl tavla…

Världen går i bleka färger och har en rundad, lite handtecknad känsla. Jag påminns initialt på spel som Torchlight och Ashen kring den grafiska stilen. Fienderna är glest utplacerade och med några få som elaka överraskningar.

Det blir svårt att undvika att jämföra med Dark Souls då likheterna är otvetydiga. Kontrollerna är i stort sett identiska med Dark Souls, helning, kontrollpunkter, genvägar på banorna, upplägg med bossar, ja listan kan göras väldigt lång. Tyvärr når det inte längre än en blek kopia, där de mest utstickande bristerna är bandesignen och stridssystemet.

Dark Souls-spelen har alltid stoltserat med makalösa banor fyllda av genvägar och egenheter och en harmoni där det känns som om hela världen hänger ihop trots vitt skilda miljöer. Chronos försöker sig på samma sak, men faller platt på att banorna i stort är väldigt linjära. Dessutom är miljöerna glesa, öde och innehåller så få intressepunkter att utforskarglädjen aldrig riktigt infinner sig.

Stridssystemet är i grund och botten ok, men beslutet att vissa attacker skriver över andra och att attackerna inte använder uthållighetsmätaren gör att det känns skevt och bitvis lite slumpmässigt. Mot några fiender lönar det sig att springa fram och tokhamra på den lätta attacken, då mina attacker avbryter motståndarens för att i nästa strid bli helt oanvändbart då dennes attacker tar precedens. Självklart är inlärningen av fiendemönster en central del, men systemet känns ologiskt och ger mer en gnagande irritation än den så efterlängtade aha-upplevelsen.

Miljöerna påminner om allt från europeiska stenslott till sydamerikanska ruiner.

Det finns i stort sett inga förklaringar till pusslen som måste lösas för att öppna vissa mekanismer, hitta koder till spegeldörrar eller kombinera föremål i ryggsäcken. Bitvis känns det som jag är tillbaka på 80-talet innan det gick att hitta hjälp online och jag testar att febrilt kombinera alla föremål jag har innan jag hittar en lösning. I retrospekt är pusslen överlag bra, men betydligt svårare än vad striderna är. Jag har nog lagt lika många timmar på att springa runt i tomma banor och försöka komma på lösningar till pussel, som jag lagt på att utforska nya områden och besegra dess fiender.

Bosstriderna brukar vara en höjdpunkt, men här känns de oinspirerade och endimensionella. De har oftast ett par, tre attacker och jag lär mig snabbt ett mönster som fungerar som exempelvis blocka en serie av två attacker med skölden, slå två gånger och backa undan och sen bara repetera tills det är klart.

Det som känns nyskapande och unikt är systemet att du åldras ett år varje gång du dör. Vart tionde år låser du upp en egenskap som ger dig en fördel, men samtidigt ändras bonusar och kostnad av grundegenskaperna när du blir äldre. Som gamling är det svårare att hålla sig smidig och stark, medan dina magiska krafter växer med åldern.

Trots allt mitt gnäll så tillhör spelet ändå den handfull av så kallade Soulslikes som jag håller på toppskiktet. Det vill så gärna vara Dark Souls men når inte ända fram. På egna ben är det dock en helt ok spelupplevelse utan att nå de högsta topparna. Gillar du genren och vill veta mer om hur Remnant-världen kan tacklas med svärd eller yxa tror jag att du kommer att ha kul med Chronos.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.