Recension: Immortals Fenyx Rising [PS4]

Immortals Fenyx Rising är ett av de mer intressanta spel jag har spelat i år. Detta beror egentligen inte på varje enskild beståndsdel av spelet, utan mer på en udda kombination av dem. Till att börja med har vi en enorm och öppen spelvärld fylld med monument och platser som närmast påminner om ett nöjesfält med alla dess åkattraktioner.

Vi har även det klassiska temat grekisk mytologi, mängder av pussel och en enorm skopa humor. Alla ingredienser för att skapa ett ordentligt potpurri vars like jag inte har sett sedan den gamla Playstation-titeln Herc’s Adventures från 1997.

I grunden är spelet ett äventyrsspel med grekiskt tema där jag i rollen som karaktären Fenyx utgör huvudperson i en handling återberättad av titanen Prometheus. Denne är, likt myten, fängslad av Zeus och dessa två agerar lika delar berättare som kommentatorer under hela mitt äventyr. Dialogen är lite som en ståupp-show där de två turas om att dra lustiga slutsatser och vitsar kring både det ena och det andra. Det är ett roligt inslag som på ett bra sätt lyfter fram gudarnas överlägsna inställning om människorna i spelet, som förresten har blivit förstenade av skurken Typhon och vars räddning utgör större delen av mitt uppdrag.

Vyerna i spelet är häpnadsväckande vackra

Spelets värld är i stort helt sömlös och uppdelad i olika sektioner som representeras av olika gudar. Dessa har blivit oskadliggjorda av Typhon, och genom att rädda och understödja dem låser jag upp välsignelser, nya förmågor och framskrider i handlingen. Det finns gott om variation i miljöerna och tack vare det öppna landskapet och de många spännande platserna tröttnar jag aldrig på resandet. Fenyx är lättstyrd under såväl vanligare utforskningsmoment som i strider med alla de mytologiska väsen som behagar hamna i min väg, och det hela levereras med hjälp av ett enkelt men effektivt kontrollschema.

Att göra saker enkelt men effektivt verkar ha varit något av ett ledord under skapandet av spelet och känslan återkommer i många av dess moment. Exempelvis har jag ett bestämt antal pluppar för hälsa och uthållighet, där den första mest spelar roll i strid och den andra huvudsakligen för allt rörelsebaserat. I princip all terräng i spelet går att utforska och allt springande, klättrande, flygande och interagerande tär på uthålligheten, vilket motiverar mig att uppgradera både den och övriga förmågor.

Under stock och sten finns det…problem

Att göra Fenyx bättre är ett av de roligare inslagen som även det gynnas av utforskande. Min utrustning är sparsmakad både till antalet och mängden egenskaper, men det gör snarare att det blir lättöverskådligt än tråkigt. Att ny utrustning inte dyker upp särskilt ofta gör dessutom att jag blir extra exalterad när jag väl hittar något. Alla ingredienser och föremål som behövs för att förbättra min karaktär tar jag med till gudarnas hemvist, och efter en liten skojig sekvens kan jag gå därifrån lite starkare och effektivare.

Sekvenserna är ett litet men effektivt inslag där spelet än en gång briljerar med sin humor. Tillverkar jag drycker får jag exempelvis se Fenyx smaka av soppan och grimasera innan hon stoppar dem i väskan. Väljer jag även att uppgradera mina dryckers effektivitet får jag se henne skrubba grytan till förbannelse innan hon gör dryckerna. Eller vad sägs om att lyfta lite skrot på gudarnas gym för att öka min uthållighet?

När jag först började spela Immortals Fenyx Rising såg jag på det lite som ett udda experiment, men allt eftersom jag fortskred fastnade jag starkt för dess lättsamma ton, färgglada miljöer och kluriga pussel som hela tiden pockar på min nyfikenhet. Det är inte direkt någon tungviktare när det kommer till djupare strategiplanering eller stridssystem, men för den äventyrslystne (och kanske mytologiskt intresserade) spelaren är det helt klart en av årets mest lovande titlar.

3 kommentarer
  1. Marcus bergström
    • Jonny Lindmark Jonny Lindmark
  2. Alestes Alestes

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.