Recension: Visage [PS4]

När det kommer till skräckgenren är det nog en av de mest svårbalanserade upplevelserna att förmedla i spelform. För att få ut den önskade effekten från ett skrämmande ögonblick behöver spänningen stegras på noggrant vis, för att sedan kulminera vid exakt rätt tillfälle. Detta blir svårt när man som utvecklare inte riktigt kan förutspå vad en spelare gör, och att vägleda någon utan att göra det alldeles för uppenbart linjärt är en svår nöt att knäcka.

Visage är det senaste i en lång rad indiespel som har tagit sig an denna utmaning, och med förebilder som P.T. och Amnesia: The Dark Descent har utvecklarna åtminstone tittat åt rätt håll för inspirationen. Men det är ju ett ganska långt steg mellan inspiration och att faktiskt applicera vad dessa spel bidrog med när de förändrade skräckspelen för alltid.

När spelet startar vaknar vår huvudkaraktär upp i ett stort, och till synes övergivet hus. På väg nedför trapporna börjar telefonen ringa, och det är en orolig granne som frågar om allt är väl eftersom de inte har sett någon i huset på flera veckor. Jag vandrar vidare en bit i huset och den mystiska stämningen vrids plötsligt upp till 120 procent när lampor börjar blinka utan anledning. Utan förvarning exploderar en glödlampa, och jag får prompten att det kanske inte är en bra idé att stå i mörkret för länge om jag vill undvika dessa övernaturliga fenomen.

Jag börjar sakta men säkert vänja mig vid stämningen i huset, men detta vänds snart upp och ner också. I huset finns det nämligen specifika föremål som transporterar mig till specifika traumatiska händelser i huset historia, och självklart är det min uppgift att återuppleva dessa mörka ögonblick.

Mysbelysning, eller rysbelysning?

Så här långt är jag helsåld på Visage både ur perspektivet av presentation och upplägg. Både ljuddesignen och det visuella påminner mig om det mästerliga P.T., och det finns inte många spel som kan mäta sig där överhuvudtaget. Jag gillar även att huset blir lite av en hubb för episoder i husets historia, fast med ett övergripande tema som binder ihop dem. Även om jag inte riktigt går säker någonstans känns det ändå som att utforskandet av huset mellan episoderna blir en relativ nedvarvningsperiod, vilket är en viktig del i en skräckberättelse.

Problemen med spelet kommer istället i form av vissa av de pussel du behöver lösa under episoderna. Det är inte sällan det handlar om att du behöver interagera med specifika saker i miljön i en viss ordning för att få vissa händelser att fortlöpa, och det känns ofta lite ointuitivt vilket leder till att jag ibland behöver vandra flera varv i ett område och peta på saker eller lägga märke till objekt som kanske inte fanns där tidigare. Det kan ibland skapa enorma farthinder för stämningsbyggnaden som till slut kan resultera i frustration istället.

Den gamla goda tiden när TV:n var mer ram än skärm.

Du blir dessutom ofta jagad av ondsinta andar som inte är några större fans av att du rotar i huset historia, och detta leder lite för ofta till plötsliga dödsfall när du fokuserar på att luska fram vad som kommer att driva vidare berättelsen. Dessa dödsfall följs sedan av ganska rejäla laddningstider som effektivt mördar all stämning som fanns efter ett tag. Inte ens när jag installerade det på den interna lagringen i PlayStation 5 blev väntetiden acceptabel.

Visage är ett spel som i sina absolut bästa ögonblick kan mäta sig med genrens klarast lysande stjärnor. De individuella problemen som spelet har är inte i sig tillräckliga att sänka spelet, men när man summerar dem blir det tyvärr en våt handduk på stämningen. Lite mer strömlinjeformning och optimering för laddningstiderna skulle göra susen, men i nuläget är det lite för frustrerande för att ge en fullständig rekommendation.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.