Recension: Twin Mirror [PS4]

Efter att ha avnjutit två fenomenala upplevelser i form av Life is Strange och uppföljaren Life is Strange 2, kastar jag mig gladeligen över studions senaste titel Twin Mirror.

De föregående verkens upplägg återspeglas någorlunda även i den psykologiska thriller som jag står inför. Journalisten Sam har för två år sedan lämnat det lilla gruvsamhället Basswood efter att bokstavligen lyckats jämna gruvindustrin med marken tack vare sitt journalistiska grävande.

Nu tvingas han dock tillbaks, då en av hans bästa vänner plötsligt har avlidit i en bilolycka. Redan när jag äntrar samhällets ytterkanter, introduceras jag för den speciella egenskap som kännetecknar vår hjälte. Sam har nämligen förmågan att fly verkligheten och träda in i sin alldeles egna värld; Mind Palace, som han kallar det.

Detta är inte omslaget till en Dream Theater-platta. Tro’t om ni vill!

Förutom tankepalatset får jag även vetskapen om att Sam har en slags låtsaskompis som går vid hans sida men som ingen annan kan se. Titeln målar upp förhoppningar om ett intressant och multidimensionellt spelsätt, där jag verkar kunna få möjligheten att se saker ur helt olika perspektiv.

På grund av att tiden i den verkliga världen går mycket snabbare framåt än i tankepalatset missar Sam självklart begravningsceremonin tillägnad hans vän. Redan här känner jag av tidsångest och press, samtidigt som jag får dåligt samvete över att ha missat att ta farväl.

Jag börjar få vibbar från det, enligt mig, utmärkta Fahrenheit och jag ser redan fram emot mystiska händelser och en mörk, intressant berättelse. Efter en intetsägande likvaka i samhällets enda pub som spårar ur i fylla och slagsmål, vaknar Sam upp i sitt hotellrum och finner sin skjorta alldeles nedsölad med blod, känner jag ännu mer spänning.

Det är ungefär här, precis i början som spelet tappar fokus, fart och mitt intresse. Istället för att spinna vidare på tankepalatset, känslan av ångest eller Sams unika diagnos, planar titeln ut direkt, sjunker så sakteliga mot marken och levererar en mager deckare som inte lämnar något avtryck hos mig.

Lacken är så klar att det går att spegla sig i den…

Sekvenserna i Sams drömvärld känns ofta helt meningslösa, bortsett från de ställen där de används för att återspegla hans kamp mot ångesten. Karaktärerna jag interagerar med upplever jag som ointressanta på det stora hela. Till och med kvinnan som Sam älskade en gång i tiden men som istället valde hans bäste vän känns som en slätstruken biroll i berättelsen.

Jag är förvånad och en smula besviken över vad jag har fått uppleva i Twin Mirror. Så älskvärda karaktärer och så känslomässigt laddade ögonblick som jag fick uppleva i Life is Strange-serien, finns ingenstans att hitta. Den smarta mekaniken där jag kunde påverka utgången av ett händelseförlopp genom övernaturliga krafter är helt borta.

Twin Mirror är dock inget dåligt spel om jag ser till vad jag har fått uppleva. Det finns en del intressanta saker att uppleva men på något sätt känns det som att spelstudion har målat upp en fantastisk premiss, råkat krossa spegeln och sedan nöjt sig med en gäspning.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.