Recension: Ys Origin [PS4]

Spelföretaget Nihon Falcom har en lång erfarenhet inom spelutveckling, som sträcker sig tillbaks till 1981. Deras rollspelserie Ys drog igång redan 1987 och totalt finns det åtta delar i sagan, inklusive några alternativa titlar i bagaget.

I slutet av 2006 släpptes föregångaren Ys Origin till PC i Japan, men nu har det återskapats till PlayStation 4 och i maj kommer det även till PlayStation Vita. Det här är min första visit i denna populära långkörare och jag börjar med att välja karaktär inför detta äventyr innan historien drar igång.

Det råder fred och harmoni i landet Ys, vilket styrs av tvillinggudinnorna Reah och Feena tillsammans med de sex högst rankade prästerna. När berättelsen startar, dyker ondskefulla demoner upp och orsakar misär och död i hela riket. Gudinnorna har inget annat val än att bryta loss det heliga templet och skicka upp det i skyn för att det inte ska hamna i fiendernas klor. Demonerna bygger dock snabbt upp ett enormt torn för att försöka nå fram till templet, och det är nu mitt äventyr startar.

Jag får välja mellan två olika hjältar; den tappre riddarlärlingen Yunica med sin kraftfulla yxa eller den kloke magikern Hugo som kan avfyra magiska projektiler med sin stav. Valmöjligheterna och karaktärernas starka kontraster är bra anledningar att spela igenom hela spelet mer än en gång.

Tornet har många våningar och varje nivå bjuder på massor av strider mot engagerade fiender.

Det första jag märker när äventyret tar sin början, är att grafiken lider av hemska texturer; jag upplever den tredimensionella bakgrunden som föråldrad – den känns åtminstone tio år gammal. Eftersom detta är en återutgivning borde Nihon Falcom ha polerat upp miljöerna bättre, så att omgivningen matchar de förtjusande tvådimensionella karaktärerna. Lyckligtvis smälter bakgrunden in bättre i miljöerna ju högre upp jag tar mig i byggnaden, och den harmoniskt vackra musiken passar galant med de estetiska korridorerna.

Jag blir fängslad av att det konstant händer saker i det trettio våningar höga tornet. Överallt får jag strida mot bråksugna monster och lösa kluriga pussel på varje nivå; ju högre upp jag tar mig desto svårare blir det, men aldrig så att det känns orättvist. Jag tycker att spelet är en smula upprepande men definitivt inte tråkigt, eftersom berättelsen hela tiden driver spelet framåt. Bossarna är en av spelets bästa punkter, då de är starka utmanare och bjuder på mer ansträngande strider, vilket resulterar i många förluster för min del.

De tekniska delarna och uppgraderingssystemet är två starka anledningar till att jag tycker bra om Ys Origin. Efter varje strid får jag reda på hur effektiv jag varit på slagfältet och tilldelas erfarenhet utefter min förmåga. Om jag utfört många kombinationsattacker multipliceras mina erfarenhetspoäng och jag kan även öka attribut som attackstyrka och försvar tillfälligt. Vid varje sparpunkt kan jag, i utbyte med samlade lila kristaller efter vunna kamper, få en frälsning som ökar mina värden vilket kan underlätta för mig på våningarna högre upp.

Ett monster med dragsspelsarmar och sugkoppar. Brist på fantasi? Nej.

Jag tycker att Ys Origin är ett lättsamt spel att ta sig an, och jag hittar referenser till klassiska rollspel som Secret Of Mana, speciellt i striderna. Historien och dialogen är lite ostiga i inledningen men de förankras djupare ju längre i det ungefärliga tio timmar långa äventyret jag tar mig igenom. De färgstarka karaktärerna och variationen i våningarna förstärker spelets struktur och jag ser redan fram amot att få spela igenom detta rollspel av den gamla skolan ytterligare en gång.

Kommentera