Recension: Ys: Memories of Celceta [Vita]

En ung pojke (med färgglatt hår) vaknar upp utanför en stad med minnesförlust och behöver hjälp från främlingar att återhitta sina minnen. Känns det igen lite? Anar du lite utifrån det vilken spelgenre Ys: Memories of Celceta tillhör?

Precis så förutsägbart börjar nämligen det japanska rollspelet Ys: Memories of Celceta (i Japan känt som Ys: Foliage Ocean in Celceta). Det är det senaste spelet i den här relativt okända Ys-serien och dessutom det tredje spelet som slåss om att få kalla sig Ys IV. Jag kanske behöver reda ut det där lite mer?

Ys-serien är en riktig långkörare i japan – åtminstone tidsmässigt. Det första spelet släpptes redan 1987 och serien har spritt sig från den ursprungliga plattformen PC-8801 till ett otal andra format – NES, Sega Master System och i ett flertal nyversioner och emuleringar till moderna spelkonsoler. Däremot är det väldigt få spel i serien som faktiskt släppts här i Europa. Det är först på senare år dessa spel har börjat leta sig hit.

Adol Christin, pojken med det röda håret och det förlorade minnet, är en central huvudfigur serien igenom och har en osviklig förmåga att hamna i äventyr/problem. Den här gången har han anlänt till en liten avlägsen by, vars invånare påstår att de sett honom komma vandrande ut ur en väldigt djup och mystisk skog fylld med monster. Så, hur behandlas minnesförlust enklast? Tja, med direkt exponeringsterapi – Adol och hans kompanjon Duren ombedes av en lokal militärbefälhavare att kartlägga den mystiska skogen och kanske samtidigt återfå lite minnen.

Dialogen blir ibland en smula konfrontionell

Dialogen blir ibland en smula konfronterande

Sagt och gjort. Jag, Adol och Duren ger oss ut på ett rejält actionäventyr i den här massiva skogen. Vi spenderar ungefär lika mycket tid på att utforska den vackra skogen och att slåss mot lömska lämlar och fantasifulla kreatur i dess vackra djup som vi gör med att samla på oss värdefulla råmaterial som vi säljer eller bygger vapen av. På klassiskt JRPG-maner är nämligen materialsamlande av essens – vapen, rustningar och medicin kan alla framställas eller förbättras av dessa råmaterial. Och ju ovanligare råmaterial – desto bättre, ovanliga eller dyrare saker kan framställas. En enkel lektion i kapitalism, helt enkelt.

Striderna är för övrigt rena nöjen – det är så långt ifrån långsamma, omgångsbaserade strider som det överhuvudtaget går att komma. Nej, i Ys: Memories of Celceta syns fienderna direkt på kartan, och att hamna i strid är så enkelt som att gå fram till en fiende och klubba den i huvudet med en stor yxa. Eller ett svärd, ett spjut eller en kastkniv. Allt beroende på vad karaktären du styr har för favoritvapen. Striderna är snabba, actionfokuserade historier där fingrarna alltid behöver vara redo – antingen på attack-, undvik- eller blockeringsknappen. Nu har du och Adol som tur är lite hjälp i strid – både med upp till två andra (datorstyrda) kompanjoner, men även av ett flertal lite tuffare attackfärdigheter.

Strid i full fart!

Strid i full fart!

Nu är allt inte fokuserat på strid, även om det bitvis kan kännas så. Nej, rätt stor del av spelet går faktiskt åt att avtäcka kartan – utforska den stora skogen och ett flertal små platser och labyrintliknande grottor. För att ”enbart” utspela sig i en skog är faktiskt variationen i miljöer betydligt större än vad jag först var rädd för, och jag springer under resans gång igenom ett par helt olika biomer. Och möter såklart ett flertal intressanta, minnesvärda och välskrivna karaktärer.

Visuellt och ljudmässigt finns det faktiskt ingenting att anmärka på – det grafiska är stundtals riktigt vackert. Miljöerna imponerar rätt rejält i sin estetik, och monsterdesignen är lika finurlig som vacker. Vitans skarpa skärm kommer till full rätt i de snabba, kvicka striderna.

Det är oftast ett rent nöje att utforska den djupa skogen.

Det är oftast ett rent nöje att utforska den djupa skogen.

Till en början var jag smått skeptisk till Ys: Memories of Celceta, men det tog inte särskilt lång tid innan stridssystemet hade charmat mig, och lite längre in började även handlingen och karaktärerna närma sig mitt hjärta. För att till ytan verka se så fruktansvärt klyschigt ut är Ys: Memories of Celceta faktiskt betydligt mer än så – det känns mer som en hyllning till en tid som var och bevis på att japanska rollspel fortfarande kan konstrueras enligt en gammal mall utan att nödvändigtvis kännas helt föråldrade. Det är helt enkelt ett väldigt bra spel – och ett av de absolut bästa rollspelen till PlayStation Vita.

En liten vänlig varning dock: Se till att spara ofta. Jag råkade själv ut för ett fatalt missöde nära slutet av spelet – batteriet tog slut och min senaste sparfil var ett femtontal speltimmar tidigare. Det är även enkelt hänt att råka hamna i bossfajter som till synes är omöjliga att klara på grund av att vissa helande örter saknas i ryggsäcken. Så gör inte om mina misstag utan spara hellre för ofta än för sällan!  Tack vara detta lilla söta missöde har jag ännu inte sett det spännande slutet av spelet, så håll det i beaktning när ni läser texten.

3 kommentarer
  1. Quint Quint
    • Fredrik Johansson Fredrik Johansson
  2. motz motz

Kommentera