Recension: Wonder Boy: The Dragon’s Trap [PS4]

Jag har spelat tv-spel i nästan 30 år, och minns klart och tydligt min allra första konsol; ett SEGA Master System. Det fanns många roliga titlar på maskinen, men de spel jag spelade allra mest var tveklöst underpojkens trilogi och då särskilt Wonder Boy III: The Dragon’s Trap.

Den utmärkta kombinationen av äventyr och utforskande fick mig att älska genren och väldigt få spel har överträffat känslan att vara hjälte på samma sätt som Wonderboy-serien gjorde. Nästan tre decennier senare är det äntligen dags att se denna klassiker med nya ögon i Lizardcubes omgjorda variant Wonder Boy: The Dragon’s Trap.

Den ursprungliga berättelsen är fortfarande intakt och orörd; den grönhåriga Hu-Man är på väg att dräpa Mecha Dragon men blir lurad i drakens fälla och omvandlas till en eldsprutande ödla. Hjältens enda möjlighet att bli människa igen är att hitta salamanderkorset, men vägen dit är fylld av färgglada fiender och andra faror i Monster Land.

Att återvända till ett spel jag älskade som barn gjorde mig varm i hjärtat. Minnena började uppenbara sig efter Wonder Boys kontinuerliga framsteg, både på gott och ont. En av höjdpunkterna är de olika djur jag kan omvandla mig till under spelets gång där alla har sina särskilda egenskaper. När en ny skepnad har trätt fram kan jag besöka tidigare otillgängliga områden, och min personliga favorit är Piranha Man eftersom han har bra räckvidd och en utmärkt simmare.

Det asiatiska templet är fortfarande stentufft med aggressiva samurajer och de mardrömsframkallande ninjorna.

Lizardcube har kärleksfullt återskapat varenda liten vrå i spelet, och har placerat fienderna på exakt rätt positioner som i Westones original från 1989. Den nya grafiska stilen är sagolikt vacker och påminner om en europeisk serie i stil med Spirou och jag tycker att gränsen till en välgjord tecknad film är riktigt nära.

Musiken är uppgraderad till en ren symfonisk njutning som jag formligen älskar. Det går att växla tillbaka till 8-bitsmodellen i grafik och/eller musik genom en enkel knapptryckning, men med handen på hjärtat tycker jag att den nya varianten är bättre på alla sätt.

Styrningen och plattformsinslagen är i princip orörda och det är väldigt enkelt att kontrollera hjälten. Ytterligare en av nyheterna är att jag inte längre behöver pausa för att byta magiska vapen vid ett kritiskt tillfälle; detta sker nu genom en knapptryckning.

Spelet är relativt kort och går att klara av på några timmar, men svårighetsgraden höjs avsevärt när jag får en ny gestalt att leka med. De sista nivåerna som huserar Lion Man och Hawk Man är riktigt tuffa, och än idag skrämmer de blåklädda shurikenkastande ninjorna mig. Fienderna i det gamla spelet hade tre olika färgpaletter, där röda var svagast, gröna lagom jobbiga och de blå rena sattyg. Nu finns det även gula motståndare vilka gör livet ännu mer surt för mig.

De största nyheterna är några ändringar som gör mig riktigt lycklig. Att välja mellan man eller kvinna är ett välkommet tillskott, och den högsta svårighetsgraden är en härlig tillbakablick till föregångaren Wonder Boy in Monster Land, där ett timglas konstant reducerar hälsan. Det finns till och med nya, hemliga områden jag aldrig tidigare har besökt och ett sådant tillägg känns helt rätt när en gammal titel ska moderniseras.

Molnet sparkade bort Lakitu, satte på sig sina coola solglasögon och började löpa amok.

Wonder Boy: The Dragon’s Trap är en utomordentlig nytolkning av en älskad klassiker och jag njuter fortfarande av att slåss mot de sex fantasirika drakbossarna i ett av tidernas bästa äventyr. Lizardcube har inte bara gjort underpojkens tredje äventyr unikt, utan har med respekt till originalspelets kärna faktiskt förbättrat hela konceptet och gjort detta till sitt eget lilla mästerverk. Spelstudion förtjänar all kärlek de kan få, för jag älskar detta spel mer än någonsin. Tack så hjärtligt mycket!

Kommentera