Recension: Warhammer: The End Times – Vermintide [PS4]

När Left 4 Dead släpptes under förra konsolgenerationen var det ett spel som i princip revolutionerade onlineskjutare för många. Det blev tydligt att alla spel inte tvunget behövde ha det klassiska deathmatch-läget som bas, utan det går faktiskt att ha en kooperativ upplevelse som spelets riktiga fundament.

Warhammer: The End Times – Vermintide är ett spel som är stöpt i samma form som Left 4 Dead, och har skördat ganska stora framgångar på PC under en längre tid. Nu är konsolversionen här med målet att uppnå samma popularitet som inspirationskällan.

Grundkonceptet är att världen är på väg att gå under, och gigantiska råttor håller på att utrota alla civilisationer. Du är en av de presumtiva hjältarna som kämpar för att rädda staden Ubersreik, och måste gå igenom en serie uppdrag för att nå ondskans källa. Detta gör du tillsammans med upp till tre andra spelare via internet, det finns inget läge för att dela skärm med en kompis. Det finns fem olika klasser att välja mellan där alla har olika för och nackdelar i form av vapen och stryktålighet och det finns en hel del variation, vilket gör att i princip alla kommer att finna sin favoritkaraktär.

Uppdragen hänger ihop med en ganska tunn röd tråd som förklarar lite bakgrundshistoria, men det finns ett tydligt fokus på att göra uppdragen dynamiska och utmanande istället för att berätta en djuplodande historia. Även om du spelar samma episod flera gånger blir det sällan att du upplever dem som identiska, då fiender ofta attackerar vid olika tillfällen och med olika formationer. Det hjälper till att hålla spelet fräscht, och bjuder ibland på riktigt brutala överraskningar.

Ah, det klassiska "Döda x antal råttor i min källare."-uppdraget.

Ah, det klassiska ”Döda x antal råttor i min källare.”-uppdraget.

Grundfienderna är oftast ganska enkla att hantera, även när de kommer i grupper, men det finns även specialfiender som verkligen kan vända upp och ner på en situation på ett par sekunder. Det finns till exempel råttor som tar dig tillfånga och släpar iväg dig, vilket innebär att dina vänner måste agera fort och ha ihjäl dessa fiender omgående för att du ska kunna återgå till striden. Det finns även gigantiska motståndare som rusar mot din grupp och är lika skonsamma som frontalkrockar med godståg.

Uppdragsdesignen är oftast ganska enkel, men på ett positivt vis. Det handlar ofta om att kämpa sig till ett visst område och aktivera en spak, eller samla på sig ett visst antal prylar innan du kan lämna uppdraget. Men med tanke på att striderna blir otroligt intensiva ibland är det ändå mycket som ska klaffa, och samarbetet är verkligen nyckeln till framgång. Det finns inte en chans att du klarar dig om du ger dig iväg på soloräder, och det känns därför väldigt belönande när en lång och intensiv batalj är avklarad.

Efter varje uppdrag får du dels erfarenhetspoäng, men även belöningar i form av utrustning till någon av dina fem hjältar. Det är ju alltid kul att få nya vapen och annat smått och gott för att förbättra sin karaktär, men jag kände lite väl ofta att det jag fick inte var till den karaktär jag spelar mest. Det är ju förstås slantsingling, och om jag spelar ännu mer kommer jag troligtvis att få det jag letar efter, men det känns lite frustrerande att inte kunna förbättra det jag vill.

Större råttor kräver mer omfattande verktyg.

Större råttor kräver mer omfattande verktyg.

Eftersom spelet är helt och hållet byggt som ett kooperativt spel är det ju förstås viktigt att onlinefunktionerna fungerar som önskat, och här kan jag inte direkt säga att jag är nöjd med vad jag har upplevt. Jag har blivit nedkopplad från onlinesessioner lite för ofta för att det ska kännas okej, och ibland har brutala laggspikar sett till att jag har svingat mot fiender som inte fanns där, för att sedan få reda på att jag redan var död. Det är oftast ganska lätt att hitta folk i spelarmatchningen, men det är också i hög grad beroende på vilken tid på dagen du spelar. Hittar du inte ett fullt lag kan du fylla ut resterande positioner med datorstyrda karaktärer, men de gör ganska sällan någon direkt nytta.

Det finns en väldigt lovande bas i detta verk, och det är oftast kul att spela när du hittar ett samspelt lag. Om onlinefunktionerna stabiliseras kan det här bli ett riktigt underhållande spel, men i dagsläget är det lite för frustrerande att försöka ta sig igenom ett uppdrag när du inte vet om tekniken håller hela vägen.

Kommentera