Recension: The Flame in the Flood [PS4]

Överlevnad, resurshantering, utforskning och att knåpa ihop föremål är fyra saker som jag verkligen trivs med i spel. Alla dessa element är grundläggande delar i The Flame in the Flood, utvecklat av studion The Molasses Flood. Tyvärr finns det ytterligare ett element som kastar sin mörka, kalla skugga över titeln; en funktion kallad permanent död, något jag hittills har avskytt i spel.

Att inte ha möjligheten att återfinna min tappade utrustning, eller att kunna dra nytta av uppgraderingar som gjorts i förra försöket, är något som jag inte alls förstår tjusningen med. Därför finner jag det väldigt intressant att det är just roguelike-delen av spelet som jag efter mycket om och men faller för. Handlöst.

Spelets berättelse är till en början i det närmaste obefintlig; jag kontrollerar den unga flickan Scout som gör allt för att försöka överleva ett översvämmat, postapokalyptiskt Amerika. Det är inte många människor som har överlevt undergången, och de som finns kvar är smått galna allihop. Scout drivs av viljan att ta reda på vad som har hänt och en svag radiosignal sätter resans mål långt nedströms där hon hoppas kunna höra meddelandet som sänds.

Som sällskap på sin farliga resa har hon hunden Aesop, en trogen och hjälpsam kamrat som letar upp resurser och skäller när farliga djur finns i närheten. Jycken har också en egen liten väska där det går att förvara dyrbara material som kan behövas i nästa omgång. Innehållet i väskan är nämligen det enda som följer med som stöd i vidare försök.

Undrar om jag vågar sova här i natt? Det ser ju ganska mysigt ut...

Undrar om jag vågar sova här i natt? Det ser ju ganska mysigt ut…

Mina första dagar med The Flame in the Flood är oerhört plågsamma, och jag lyckas endast överleva en halvtimme, kanske en timme per omgång som mest. Frustrationen är påtaglig, och när jag väl lärt mig hur jag undviker att dö av svält, stavas ödet istället drunkning, nedkylning eller blodförlust. Spelet kräver att jag som spelare har koll på allt samtidigt; hunger, törst, värme och trötthet, allt medan jag även måste akta mig för vildlivet och försöka samla resurser.

Smått besviken över min oförmåga att överleva samt spelets brutala, på gränsen till orättvisa sätt att sätta mig på plats, gör att jag slutar spela under några dagar – jag ger upp. Dock återkommer jag så småningom och tänker att jag bara ska köra en timme till innan jag skriver min recension. Då inträffar något rent magiskt – det klickar för mig! Helt plötsligt lyckas jag ha kontroll över alla de vitala delarna i Scouts hälsa och detta, kombinerat med en gnutta tur, gör att jag blir helt fast i spelet.

Faktum är att jag istället för en halvtimme, tillbringar över tre timmar framför spelet och kommer nästan ända till slutet av floden, i en enda sittning. Även om jag är helt slut efter upplevelsen och det är mitt i natten, är jag helt euforisk och kan inte sova. Istället ligger jag och planerar nästa resa på floden.

Spelet bygger på två helt olika upplevelser; att på en flotte ta sig så långt ned i floden som möjligt, samt att gå iland för att försöka hitta resurser. Att navigera flotten är för det mesta riktigt kul, men mekaniken uppvisar en del problem emellanåt, speciellt i låga hastigheter där precisionsstyrning krävs. Jag råkar ganska ofta ut för att flotten helt plötsligt inte lyder kommando, utan kraschar in i en strandkant eller flytande bråte.

Även om jag är riktigt sugen, struntar jag i att gunga. Jag bryter säkert benet ändå!

Även om jag är riktigt sugen, struntar jag i att gunga. Jag bryter säkert benet ändå!

Miljöerna är omväxlande och floden visar upp samtliga former, även under mina kortare försök. Rogivande, stilla paddlande i lugnt vatten varieras med skön framfart i områdena med lite mer strömt vatten. Emellanåt byts det rofyllda livet på flotten med en kamp för livet då floden har partier med väldigt starka forsar, där mängder av bråte samlas för att göra livet ännu svårare för mig.

På land är det inte mycket lugnare. De första strandhuggen handlar mest om att frenetiskt samla på mig resurser, försöka bygga ihop något nödvändigt och sedan hoppa på flotten igen. Jag upplever att Scouts energi försvinner mycket snabbare på land, därför blir varje steg på fast mark kantat av stress och tidsbrist för mig.

Det finns olika slags områden på land, där till exempel kyrkorna alltid erbjuder skydd, och oftast medicin av olika slag. Campingplatserna har alltid en brinnande lägereld (om det inte regnar) och en del smått villebråd om jag är sugen på att jaga. Lite längre fram i berättelsen introduceras större områden med stadsmiljö, där det finns mycket att hämta men som även huserar flertalet rovdjur. All utforskning på land görs med delad oro och förhoppning; kanske hittar jag ett stycke kött, kanske blir jag uppäten?

The Flame in the Flood är ett lysande exempel på att det faktiskt lönar sig att förlora om och om igen, bara för att bli bättre. Även om det inte delar speciellt många likheter med Bloodborne (10/10), är det med exakt samma känsla jag blickar tillbaka på Scouts äventyr. Jag har lidit, jag har förlorat, jag har lärt mig och till slut har jag nästan vunnit. Nästan…

Kommentera